Apokalyps

Apokalyps betyder uppenbarelse, från grekiskans αποκάλυψη (apokalypsis) vars grundbetydelse är "avtäckelse" eller "avslöjande". De två grekiska orden apo ("bort") och kalyptein ("det som döljer") bildar tillsammans ett begrepp som innebär att man avtäcker något. Med apokalyps avses idag ofta en uppenbarelse som handlar om eskatos – den yttersta tiden med jordens och mänsklighetens undergång. Vanligast i den västerländska kulturen är att man fått för sig att eskatos och apokalypsen är samma sak. I de stora religionerna som har sydvästasiatiskt eller iranskt ursprung, är Gud (eller Jehova, Allah, Ahura Mazda) involverad tillsammans med sina medhjälpare i en gigantisk kamp mot det onda (Satan, Djävulen, Ahriman, etc.). I flertalet levande eller utdöda religioner och trosföreställningar finns en undergång och ett slut på tiden med i kalkylerna. I den förkristna tron i Norden var eskatos Ragnarök. Apokalypser eller uppenbarelser föreställer sig två huvudsakliga former av eskatos kopplade till den egna kulturens tidsbegrepp – den linjära där allt går under för evigt, och den cirkulära där de överlevande människorna eller deras efterträdare får en ny chans.

Ordet apokalyps hade ursprungligen inte denna stränga koppling till världens undergång. På ett ställe i Nya testamentet sägs exempelvis: "Jag har tagit emot det [evangeliet] genom en uppenbarelse (apokalypsis) från Jesus Kristus" (Gal 1:12), på ett annat "Jag ber att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens (apokalypsis) Ande" (Ef 1:17).^[1]

Begreppet apokalyps har således ändrat betydelse och kopplats samman med sammanbrott, tillintetgörelse och mänsklighetens utradering eller världens slut. Det beror på den mest kända uppenbarelsen eller apokalypsen, som mottogs av Johannes – en kristen församlingsledare från Efesus som år 95 landsförvisats till ön Patmos i Egeiska havet, blev så välkänd och betydelsefull. Den kallas för "Johannesapokalypsen" och är Bibelns sista bok, "Uppenbarelseboken", som efter en lång debatt blev införlivad i den kristna kanon så sent som år 397 vid konsiliet i Kartago.^[2] Denna apokalyps är inte själva katastrofen, utan enbart uppenbarelsen, allmänt tolkad som den yttersta tiden och de dramatiska händelser som ska utspelas omedelbart före Messias ankomst.^[1]