En barndomsskildring är ett verk där barndom skildras. Ofta är barn huvudperson i dessa berättelser, med tillbakablickande perspektiv. Som en del av det tillbakablickande perspektivet skildras, och emellanåt kritiseras, även det dåvarande samhället.
Philippe Ariès konstaterar att barndomsskildringen hör samman med upptäckten av barndomen. Barnet erkändes länge inte som separerad från vuxna, utan införlivades i den vuxna gemenskapen fortast möjligt. Eftersom dödstalet var högt knöt man inte lika hårda band till sina barn. Med den moderna tidens ingång föddes dock barndomen, och med filosofer som Rousseau och Locke kom synen på det romantiska, oskuldsfulla barnet som värdesätts mycket högt. Den synen finns till del än kvar.