Bifurkation (vattendrag)

Bifurkation i vattendrag (från latin: furca, gaffel) inträffar när ett vattendrag som rinner i en enda fåra delar sig i två eller flera separata fåror och fortsätter nedströms.^[1] Vissa vattendrag bildar komplexa nätverk av separata fåror, särskilt i deras delta samt i kvillområden. Om fårorna rinner samman igen eller mynnar i samma vatten bildar bifurkationen en ö. Bifurkation kan vara temporär eller permanent, beroende på egenskaper hos substratet som skiljer fårorna. Till exempel är en ö i ett delta på jord eller sand oftast temporär. En plats där ett vattendrag delar sig runt ett berg är mer permanent. En bifurkation kan också vara konstgjord, till exempel när två fåror separeras av en pir.

Bifurkationer i geografisk mening kan förekomma i mycket plana områden utan fall i någon bestämd riktning, där vattendelare saknas. De kan även uppstå där en flod rinner nära en vattendelare med en fördjupning, där en del av flodens vatten lämnar den ursprungliga dalen och leds över till en annan flod i den närliggande dalen. Detta innebär att strömriktningen i tvärförbindelsen kan ändra riktning allt efter vattenståndet i de två floderna som kan växla över tid i längre eller kortare perioder. Detta ska inte förväxlas med ett floddelta nära utloppet till en större recipient. Exempel på stora sådana deltan är Nigers utlopp i Biafrabukten och Nilens utlopp i Medelhavet, som alltså inte är bifurkationer, trots att strömriktningen i grenarna kan variera på ett oförutsägbart sätt.

Vid ett inlandsdelta, som finns i exempelvis Torne älv, kan huvudfåran (med den dominerande vattenföringen) ändras med åren och strömriktningen mellan öar i floden därmed variera. Detta räknas inte som bifurkation, eftersom det äger rum i samma flod. Se också om Tärendö älv under Flodbifurkationer nedan.