Bill Nelson (musiker)

Den här artikeln omfattas av Wikipedias policy om biografier. Den saknar källhänvisningar och kan inte verifieras. (2015-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Bill Nelson
Bill Nelson under en konsert med Be-Bop Deluxe i Massey Hall, Toronto, 22 oktober 1977
Födelsenamn	William Nelson
Född	18 december 1948 (75 år) Wakefield, West Yorkshire, England
Genrer	Experimentell rock, konstrock, new wave, postpunk, ambient musik
Roll	Musiker, låtskrivare, artist
Instrument	sång, gitarr, keyboards, trummor, bas, percussion
År som aktiv	1970–
Skivbolag	EMI, Emigma, CBS, Twentythree Records, Populuxe Records, Sonoluxe, Cocteau Records
Relaterade artister	Be-Bop Deluxe, Red Noise, Fiat Lux, Channel Light Vessel

Bill Nelson, född 18 december 1948 i Wakefield som William Nelson, är en engelsk gitarrist, låtskrivare, målare och experimentell musiker från Wakefield, West Yorkshire, England. Han bor nu i Selby i norra Yorkshire, England.

Bill Nelson är en musiker vars musik ibland verkar vara insvept i komplexa mysterier, men som har skapat en enorm produktion av låtar och musikexperiment. Han har både varit en gitarrhjälte i Be Bop Deluxe och arbetat som bakgrundsmusiker i samband med en rad konstinstallationer, utställningar och teaterpresentationer. Samtidigt som han har haft svårt att få skivbolagsdirektörer att se hans storhet och ofta har ansetts som svår av många har han byggt upp en lojal krets av fans över hela världen som älskar hans musik.

Bill Nelson visade tidigt ett stort intresse för konst och design och en passion för science fiction. Hans far, saxofonisten Walter Nelson, var orkesterledare och hans mor, Jean, hade en gång i tiden uppträtt med en danstrupp så hemmet var fyllt av musik. Bill Nelson lärde sig aldrig att läsa noter och började spela gitarr relativt sent. Han var högt upp i tonåren när hans far köpte honom en Gibson ES345, som senare blev hans varumärke. Hans tidiga influenser var bland annat Duane Eddy och Hank Marvin från The Shadows. En senare influens var Jimi Hendrix, som inspirerade Bill Nelson att skriva låten ”Crying to the Sky”.

Under tonåren var han medlem i ett antal band. Den första kända inspelningen med Bill Nelson är från ett band som hette Global Village som spelade in tre covers för en EP. Bandet upplöstes 1968. Bill Nelson har även arbetat som sessionmusiker i Holyground Recording-studion. Vid den tiden gifte han sig för första gången och blev medlem i Pentecostal Church. Han blev då gitarrist i den kristna gruppen The Messengers som senare ändrade sitt namn till Gentle Revolution. 1970 föddes hans dotter Julia Nelson.

Bill Nelsons karriär började på allvar när han spelade in sitt första soloalbum Northern Dream, som finansierades av ägaren till Record Bar, en lokal skivbutik i Wakefield. John Peel, discjockey på BBC, tyckte direkt om skivan och spelade den ofta i sitt program Radio One. En kort tid därefter startade Bill Nelson den första upplagan av Be Bop Deluxe med Richard Brown (keyboards), Ian Parkin (gitarr), Rob Bryan (bas) och Nicholas Chatterton-Dew (trummor). Richard Brown lämnade bandet innan de gick in i studion. Bill Nelson splittrade bandet strax efter inspelningen av Axe Victim (1974) efter det att skivbolaget EMI ansåg att de andra bandmedlemmarna inte höll tillräckligt hög musikalisk nivå. Nelson samarbetade under en kort period med Paul Jeffreys och Milton Reame-James, tidigare medlem i Cockney Rebel. Därefter knöts Simon Fox (trummor) och Charles Tumahai (bas) till bandet som i den konstellationen spelade in Futurama (1975). Andy Clark (keyboards) var den siste att komplettera bandet som hade samma bandmedlemmar fram till inspelningen av Drastic Plastic (1978). Vid den tiden började bördan av rollen som gitarrhjälte bli för tung för Bill Nelson som nu ville bredda sin musikaliska horisont. Under den perioden skilde sig Bill Nelson från sin första fru, Shirley, och gifte sig med sin andra fru, Jan.

Red Noise blev nästa steg i Bill Nelsons musikaliska karriär. Plattan Sound on Sound visade Nelsons förmåga och vilja att experimentera, men varken publiken eller skivbolaget var redo för det så EMI släppte Bill Nelson. Det fanns en färdiginspelad andra platta från Red Noise, men den gavs aldrig ut i sin ursprungliga form. Bill Nelson övergav Red Noise-experimentet, arrangerade om plattan och släppte den med det nya namnet Quit Dreaming And Get On The Beam på Mercury Records. Plattan hamnade på topp 10 i Storbritannien. Samma år gav han ut plattan Sounding the Ritual Echo som han spelade in i sin egen hemmastudio. Även The Love That Whirls året därpå hamnade på topp 10 och det blev den kommersiella höjdpunkten i Bill Nelsons karriär. Chimera som gavs ut 1983 sålde dåligt och kontraktet med CBS/Epic knakade i fogarna.

Den största fördelen med kontraktet för Bill Nelson var att han nu fick möjlighet att helt bygga om sin hemmastudio och att han fick utrustning som gjorde det möjligt att experimentera mer. Ett resultat av detta var den första Orchestra Arcana-plattan, där han kunde skapa sina egna syntetiska ljudlandskap. Namnet Orchestra Arcana var ett resultat av en klausul i Bill Nelsons kontrakt med CBS som förbjöd honom att ge ut experimentellt material under eget namn.

Bill Nelson startade Cocteau Records 1981 tillsammans med sin dåvarande manager Mark Rye. Från början var det tänkt att bolaget skulle ge ut Bill Nelsons instrumentala och experimentella musik samt ge ut album med andra intressanta artister. Av de artister och band Bill Nelson samarbetade med var det endast A Flock of Seagulls som rönte en viss uppmärksamhet. Under den perioden gavs bland annat LP-boxen Trial By Intimacy (The Book of Splendours) ut. Bill Nelson samarbetade även med bland andra Gary Numan, Yellow Magic Orchestra och Harold Budd.

Åren 1988 till 1991 var dramatiska för Bill Nelson. Han fick stora skatteskulder, upplevde en uppslitande skilsmässa och kämpade mot sin före detta manager om rättigheterna över sina tidigare album.