Blad

Blad (latin: folium) är ett vanligen fotosyntetiserande organ hos kärlväxternas sporofyt.^[1] Bladen växer ut från stammens sidor och har en begränsad och huvudsakligen basal tillväxt. Deras huvudsakliga funktion är att som näringsorgan medverka vid fotosyntesen, men de har även en mängd andra funktioner att fylla. Det finns städsegröna växter och lövfällande växter.

Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används om blad på vissa träd och buskar, ofta i motsats till barr, såsom lövträd respektive barrträd.^[2]

Hos mossor saknas blad helt på sporofyten men bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor och vissa levermossor.^[1]

Bladet kan variera i storlek från det mikroskopiskt lilla till det jättelikt stora. Bladen hos den vita näckrosen och hos den vanliga örnbräken når ibland en längd av 1,73 meter. De mest storbladiga av alla växter tillhör näckros-, banan- och palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) kan ha en diameter av närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) har blad av 5,9 meter längd. Enbart bladskivan är 8,57 meter lång. Vissa palmer, till exempel den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) har blad av ända upp till 7,5 meters längd.

Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen och ur stammens yttre del, det vill säga från dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas först, och tillväxten av bladet sker till en början där. Efter ett kort tag slutar dock tillväxten i spetsen och bladet växer därefter i störst utsträckning vid bladets bas, men också till en viss grad i bladets kanter.

Hos lövfällande och vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg på grund av att klorofyllproduktionen minskar under vinterhalvåret då energin är viktigare för stammen och grenarna. Med tiden faller alla blad av även hos de städsegröna, men då inte alla på en gång.