Bosnienkriget | ||||||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av Jugoslaviska krigen | ||||||||||||
Till vänster: Det bosniska parlamentet brinner efter att ha träffats av stridsvagnseld. Överst till höger: Den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladić tillsammans med Republika Srpska-soldater. Nederst till höger: En norsk FN-soldat vid Sarajevos flygplats | ||||||||||||
| ||||||||||||
Stridande | ||||||||||||
1992–94:
1994–95: |
1992–94: | 1992–94:
1994–95: | ||||||||||
Befälhavare och ledare | ||||||||||||
Alija Izetbegović (Bosnien-Hercegovinas president) Sefer Halilović (Bosniska Arméns överbefälhavare 1992–1993) Rasim Delic[1] (Bosniska Arméns överbefälhavare 1993–1995) |
Franjo Tuđman (Kroatiens president) Janko Bobetko (Kroatiska Arméns överbefälhavare) Mate Boban (Herceg-Bosnas president) Milivoj Petković (HVO:s överbefälhavare) |
Slobodan Milošević ( Serbiens president) Radovan Karadžić (Republika Srpskas president) Ratko Mladić (VRS överbefälhavare) | ||||||||||
Styrka | ||||||||||||
~200 000 infanteri | ~300 stridsvagnar ~70 000 infanteri |
500-600 stridsvagnar ~120 000 infanteri | ||||||||||
Förluster | ||||||||||||
31 270 döda soldater 33 070 döda civila[2] |
5 625 döda soldater 2 163 döda civila[2] |
20 649 döda soldater 4 075 döda civila[2] |
|
Bosnienkriget var en internationell väpnad konflikt i Bosnien och Hercegovina mellan april 1992 och december 1995. Kriget omfattade flera parter. De huvudsakliga stridande parterna var styrkorna i Republiken Bosnien och Hercegovina och de självutnämnda bosnienserbiska och bosnienkroatiska entiteterna inom Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Herceg-Bosna, som fick betydande politiskt och militärt stöd av Serbien respektive Kroatien.[3][4][5]
Kriget kom som en följd av Jugoslaviens upplösning. Efter de slovenska och kroatiska utträdena från Jugoslavien under 1991, höll den multietniska delrepubliken Bosnien och Hercegovina, som var bebott av huvudsakligen sunnimuslimska bosniaker (44 procent), ortodoxa serber (31 procent) och katolska kroater (18 procent),[6] en folkomröstning om självständighet den 29 februari 1992. Den röstades igenom men avfärdades av de bosnienserbiska politiska representanterna, som hade bojkottat folkomröstningen och upprättat en egen stat, Republika Srpska. Efter självständighetsförklaringen angrep bosnienserbiska styrkor, stödda av Slobodan Miloševićs serbiska regering och jugoslaviska folkarmén (JNA), Republiken Bosnien och Hercegovina. Detta i syfte att säkra serbiskt territorium.[7]
Det var främst en territoriell konflikt, till en början mellan serbiska styrkor som oftast var organiserade i Republika Srpskas armé (VRS) på den ena sidan och på den andra sidan den multietniska bosniska armén (ARBiH), som till stor del bestod av bosniaker och de kroatiska styrkornas kroatiska försvarsråd (HVO). Bland Bosnienkroater fanns också målet att göra delar av Bosnien och Hercegovina kroatiska.[8] Serbiska och kroatiska ledare kom överens om en delning av Bosnien-Hercegovina i de så kallade Karađorđevo-[9] och Graz-avtalen, vilket resulterade i att bosnienkroatiska styrkor började strida mot den bosniska armén i det uppblossande kroat-bosniska kriget.[10] Kriget kännetecknades av bittra strider, urskillningslösa beskjutningar av städer och tätorter, etnisk rensning, systematiska massvåldtäkter och folkmord. Händelser som belägringen av Sarajevo och Srebrenicamassakern kom att bli ikoniska för konflikten. Massakern på över 8000 bosniska män och pojkar av de Serbiska styrkorna i Srebrenica är den enda incidenten i Europa som har erkänts som ett folkmord sedan andra världskriget.[11]
De bosnienserbiska styrkorna var till början överlägsna på grund av den stora mängd vapen och resurser som tillhandahållits från JNA och Serbien. Men vid slutet av 1994 hade deras krigslycka börjat vända medan bosniakerna och bosnienkroaterna slöt fred och återigen allierade sig mot Republika Srpska med skapandet av Federationen Bosnien och Hercegovina efter Washingtonavtalet i februari 1994. Efter Srebrenicamassakern och Markalemassakern ingrep Nato i augusti 1995 med Operation Deliberate Force och angrep Republika Srpskas armé, vilket pressade bosnienserberna att återvända till fredsförhandlingar.[12][13] Fredsförhandlingarna hölls i Dayton, Ohio, och avslutades den 21 december 1995 med Daytonavtalet.
Enligt en rapport från 1995 fann Central Intelligence Agency bosnienserbiska styrkor ansvariga för över 90 procent av de krigsförbrytelser som begicks under konflikten.[14] År 2008 hade den Internationella krigsförbrytartribunalen för Jugoslavien dömt 45 serber, 12 kroater och 4 bosniaker för krigsförbrytelser i samband med kriget i Bosnien.[15] Den senaste forskningen beräknar att omkring 100 000–110 000[16][17] människor dödades och anger antalet flyktingar till över 2,2 miljoner,[18] vilket gör det till den mest förödande konflikten i Europa sedan andra världskriget.