Distansundervisning

Distansundervisning innebär dels att undervisning inte är bunden till en viss plats till exempel ett klassrum, dels att lärare och elev inte träffas särskilt ofta utan kunskapsöverföringen sker i skriven form och/eller via video/webb-konferenser. Historiskt sett har brevkurser varit det vanligast, men numera är det vanligt att kontakter sker via internet. På grund av denna teknologiska utveckling och implementering av webbaserade portaler och lärplattformar har det blivit både enklare och mer effektivt att studera på distans. Det har lett till att tempot i interaktionen snabbats upp och frågor kan besvaras direkt, man kan ha en personligare kontakt med sin distanslärare osv. ^[1]

I Sverige har distansundervisningen funnits i över 100 år. Idag är distansundervisning mycket vanligt, främst inom universitet, högskola och annan vuxenutbildning samt på gymnasienivå och inom folkbildningen (folkhögskolor^[2] och studieförbund), där man använder begreppet flexibelt lärande. Det man vinner i jämförelse med närlärande är flexibilitet i tid, tempo och rum.

I svensk skollagstiftning för grundskola och gymnasium definieras distansundervisning så, att elev och lärare är åtskiljda både i tid och rum. Undervisning där eleven och läraren deltar samtidigt men från olika platser kallas istället fjärrundervisning.^[3]