Einsatzgruppen

Einsatzgruppen (tyska: "insatsgrupper"; Einsatzgruppen der Sicherheitspolizei und des SD) var den nazityska säkerhetspolisens (Sicherheitspolizei, Sipo) och säkerhetstjänstens (Sicherheitsdienst, SD) mobila enheter som under andra världskriget följde den tyska armén vid angreppen på Polen den 1 september 1939 och Sovjetunionen den 22 juni 1941. Tidigare hade Einsatzgruppen opererat i Österrike i mars 1938 och i Tjeckoslovakien i mars 1939. Styrkornas uppgift var att ingripa mot säkerhetshotande verksamhet på ockuperat område vilket började cirka 10 km bakom frontlinjen. Ordning och säkerhet upprätthölls i detta område av förband ur tyska polisen ställda till försvarsmaktens förfogande. Vid fronten, etappen och under marsch med förband tillkom denna syssla av den tyska militärpolisen, Feldgendarmerie.

Säkerhetspolisen var inte underställd militära myndigheter och aktiviteterna var hemligstämplade. Vid insatser samverkade emellertid dessa styrkor ofta med fältgendarmeriet och/eller andra militära förband och polisenheter underställda militären samt lokal polis i de ockuperade områdena. Enligt Obergruppenführer Erich von dem Bach-Zelewski var Einsatzgruppens egentliga huvuduppgift att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier”.^[1] Två av andra världskrigets mest omfattande massakrer förövades av Einsatzgruppen vid Babij Jar utanför Kiev, där 33 771 judar mördades under två dagar den 29 och den 30 september 1941, och i Rumbula-skogen utanför Riga i Lettland, där drygt 25 000 lettiska judar mördades under två dagar den 30 november och den 8 december 1941. Morden begicks genom arkebusering, vilket har givit upphov till benämningen ”The Holocaust by bullets”.^[2]