Eld

För andra betydelser, se Eld (olika betydelser).

Eld är det fenomen som uppstår när en gas genomgår en koncentrationsstyrd, exoterm, kemisk reaktion som inbegriper oxidation (förbränning) av ett brännbart ämne, i tekniska sammanhang benämnt bränsle. Värme från reaktionen bidrar till förgasning och blandning av det brännbara ämnet och oxidationsmedlet, men per definition är temperaturen så hög att temperaturen ej längre är styrande för reaktionen. Förbränningen sker således i kontaktytan mellan oxidationsmedlet och det brännbara materialet (glöd) eller brännbara gaser (flammor, eld). Förbränning av kolhaltiga, flytande eller gasformiga ämnen ger flammor som lyser starkt av svartkroppsstrålning från mikroskopiska sotpartiklar medan förbränning av exempelvis vätgas ger genomskinliga, svagt lysande lågor.

För att eld ska kunna uppstå krävs tre förutsättningar:

• närvaro av ett brännbart ämne, till exempel trä eller bensin
• närvaro av oxidationsmedel, exempelvis syrgas (i luft), klor
• att temperaturen till följd av någon process eller extern värmekälla uppdrivits över den punkt där en självunderhållande, icke temperaturstyrd oxidation uppstår

Exempelvis kan ett elektriskt urladdningsfenomen, en glödande elektrisk ledare, koncentrerad solstrålning (brännglas), temperatursstyrd (självantändning) eller någon annan form av värme från exempelvis kompression eller friktion (tändsticka) starta eld.

I avsaknad av någon av dessa förutsättningar avtar förbränningen och elden slocknar - något som utgör grunden för all brandsläckning.

Elden bör ha varit om inte en av de första så i vart fall den mest betydelsefulla ”uppfinning” människan gjort - tämjandet av eld från blixtnedslag och senare eldslagning bör radikalt ha förändrat människans livsvillkor. Med elden som värmekälla kunde platser med kallare klimat tas i besittning. Elden förändrade även människans kost; möjligheten att koka och grilla förbättrade maten, underlättade näringsupptaget och möjliggjorde nyttjandet av grödor som tidigare ansetts helt oätliga. Eld kunde vidare användas som skydd mot farliga djur, som värmekälla vid tillverkning av verktyg, bränning av lergods etc. samt inte minst som belysning under natten och i grottor - naturligt dagsljus var plötsligt inte längre allenarådande.