Emmeline Pankhurst

Emmeline Pankhurst
Född	15 juli 1858[1][2][3] Moss Side, Storbritannien
Död	14 juni 1928[4][1][2] (69 år) Hampstead[5]
Begravd	Brompton begravningsplats
Medborgare i	Förenade kungariket Storbritannien och Irland
Utbildad vid	École normale supérieure[6]
Sysselsättning	Suffragett[3], människorättsförsvarare, kvinnosakspolitiker, politiker, författare
Befattning
Poor-law guardian[6] Registrar (1898–)[6]
Politiskt parti
Women's Party (1917–1919) Independent Labour Party Konservativa partiet (1926–)[6]
Make	Richard Pankhurst (g. 1879–)[3][7]
Barn	Elizabeth Tudor[8] Mary Hodgson[9] Joan Pembridge[8] Christabel Pankhurst (f. 1880)[3] Sylvia Pankhurst (f. 1882)[3] Henry Francis R. Pankhurst (f. 1884)[10] Adela Pankhurst (f. 1885)[10] Henry Francis Pankhurst (f. 1889)[10]
Föräldrar	Robert Goulden[10] Sophia Jane Craine[10]
Utmärkelser
Hunger Strike Medal (1912)[11][12]
Redigera Wikidata

Emmeline Pankhurst, född Goulden den 15 juli 1858 i Manchester, död 14 juni 1928 i London, var en brittisk politisk aktivist och ledare för suffragettrörelsen som kämpade för kvinnors rösträtt. Fastän hon erhöll mycket kritik för sina militanta metoder, erkänns hennes arbete som avgörande för att kvinnlig rösträtt kom att införas i Storbritannien. ^[13][14]

Pankhurst föddes och växte upp i Manchester. Hennes föräldrar var politiskt aktiva och hon introducerades i tidiga år till rörelsen för kvinnors rösträtt. Fastän hennes föräldrar uppmuntrade henne att förbereda sig för ett liv som maka och mor, gick hon i École Normale de Neuilly i Paris. År 1878 gifte hon sig med Richard Pankhurst, en advokat som var känd för att stödja rösträtt för kvinnor. De fick fem barn under de kommande tio åren. Han stödde också hennes aktiviteter utanför hemmet och hon blev snabbt involverad i Women’s Franchise League, som förespråkade rösträtt för kvinnor. När den organisationen splittrades gick hon med i det vänsterinriktade Independent Labour Party på grund av sin vänskap med socialisten Keir Hardie. Hon arbetade också som ledamot av en fattigvårdsstyrelse och förskräcktes av de stränga förhållandena i arbetshusen i Manchester.

Efter att hennes make dött 1898, grundade Pankhurst en organisation för kamp för kvinnlig rösträtt, med enbart kvinnor som medlemmar och inriktad på "handlingar, inte ord" ("deeds, not words").^[15] Tillsammans med bland andra sina döttrar Christabel och Sylvia, bildade Emmeline Pankhurst Women’s Social and Political Union (WSPU) 10 oktober 1903. WSPU ställde sig vid sidan av – och ofta i opposition mot – politiska partier. Gruppen blev snabbt ökänd när dess medlemmar krossade fönster och attackerade poliser. Pankhurst, hennes döttrar och andra WSPU-aktivister dömdes till upprepade fängelsestraff, där de genomförde hungerstrejker för att säkra bättre villkor. Då Pankhursts äldsta dotter Christabel tog ledningen för WSPU, växte motsättningen mellan gruppen och regeringen. Med tiden blev mordbrand en vanlig taktik bland WSPU:s medlemmar och mer måttfulla organisationer tog avstånd från familjen Pankhurst. År 1913 lämnade flera framträdande personer WSPU, däribland Pankhursts döttrar Adela och Sylvia. Familjesprickan läktes aldrig.

När första världskriget inleddes krävde Pankhurst och Christabel ett omedelbart stopp för militant rösträttsaktivism, för att stödja den brittiska regeringen mot den "tyska faran".^[16] De uppmanade kvinnor att hjälpa till i industriproduktionen och uppmuntrade unga män att gå ut i krig. År 1917 omskapade Pankhurst WSPU till The Women’s Party, som syftade till att främja kvinnors jämlikhet i det offentliga livet, och 1918 gavs kvinnor över 30 års ålder rösträtt. Under hennes senare år blev hon orolig för vad hon uppfattade som hotet från bolsjevismen, och missnöjd med de politiska alternativen gick hon med i Konservativa partiet. Hon dog 1928 och hedrades två år senare med en staty i Victoria Tower Gardens.