Exkluderande design

Exkluderande design, eller ibland anti-hemlösa-design, är ett inslag i stadsbilden med syfte att hålla oönskade människor som hemlösa, gamla och unga eller andra personer, vilka anses uppvisa oönskade beteenden som tiggeri, informationsspridning och dylikt, borta utom synhåll för andra önskade människor, med hjälp av formgivning och arkitektur, snarare än med förbudsskyltar eller polis och militär.^{[1][2][3][4][5][6][7][8]} Detta genom att arkitekturen byggs så att man inte ska kunna uppehålla på just den platsen, till exempel genom piggar i marken, bänkar med lutning eller armstöd mitt på.^[9] Vissa forskare menar att exkluderande design är ett steg i en kriminalisering av fattigdom.^[10][11] Andra forskare varnar för att det kan finnas en risk att exkluderande design ignoreras eller framställs i positiv dager, vilket redan har skett, exempelvis i boken Capital spaces av Matthew Carmona och Filipa Wunderlich.^[12] En företagare menar att fenomenet är bra för att det förhindrar människor från att vara på en offentlig plats under en längre tid.^[13] Katrin Holmqvist-Sten, lektor i arkitekturhistoria vid Umeå universitet, talar om rensning av det offentliga rummet, "som man gör med skadedjur".^[14]

Filosofen Karl de Fine Licht argumenterar för att exkluderande design kan vara acceptabelt ibland i vissa sammanhang, eftersom rätten att vistas på offentlig plats inte nödvändigtvis gör att exkluderande design måste förbjudas.^[15] Fenomenet har också kallats "hjärtlöst", "barbariskt", "effektivt", "brutalt", "provocerande", "oacceptabelt" och "inhumant".^{[16][17][18][19][20][21][22][23]} Vissa, bland andra arkitekter, menar att det påverkar hela samhället negativt.^[24][25] En kritik är att fenomenet inte löser några problem utan bara flyttar runt vad som upplevs som problematiskt.^{[26][27][28][29]}

Reaktioner på fenomenet myntade termen inkluderande design.^[30][31]

Bland andra Neil Brenner, professor i urban teori, har kallat fenomenet nyliberalt.^[32][33] Brenner menar att exkluderande design implementeras i två faser. Först en destruktiv fas där offentliga platser privatiseras eller kontrolleras hårdare med exempelvis övervakningskameror.^[34][35][36] I den här fasen försvinner hyresrätter och allmännyttiga bostadsprojekt och grundläggande samhällsservice som exempelvis bibliotek. Under den andra konstruktiva fasen ersätts det med privatägda köpcentrum, torg och bostadsrätter. Även privata områden med inhägnader och/eller passerkontroll förekommer – så kallade grindsamhällen, där segregation sker med avsikt.^[37][38] Ibland uppstår i dessa "faser" hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar.^[39]

Selena Savic (et al) som skrivit en bok på ämnet menar att exkluderande design har förmågan att manipulera människors beteende omedvetet.^{[8][40][41][42]} Andra befarar de psykologiska effekter det kan ha för människorna som designen primärt rikar sig mot, respektive önskar peka ut det samhälleliga vilket ligger till grund för designens existens från första början.^[43] Det har gjorts kampanjer mot fenomenet, men hittills (augusti 2021) inga kända kampanjer för fenomenet.^{[44][45][46][47][48]}

Det finns idag väldigt många typer av exkluderande design.^{[49][50][51][52][53][54][55][56][57]}