Expressionism (litteratur)

Termen expressionism kommer från det latinska ordet expressio (uttryck) och betyder "uttryckskonst". Innerligt uppfattade sanningar och erfarenheter betonas, snarare än vedertagna.

Som medvetet litterärt begrepp myntades expressionismen år 1911 av Kurt Hiller i ett nummer av Der Sturm, en nystartad, tysk veckotidskrift för konst och litteratur.^[1] Begreppet avser numera perioden från omkring 1905 och till omkring 1925. Betydande verk har tillkommit även efter andra världskriget vilka innehållsmässigt är expressionistiska. Epoken präglas av ett anti-borgerligt och anti-nationalistiskt tänkande hos många intellektuella och upptas av högst subjektiva, existentiella och samhällstillvända teman. Exempel på detta är politiskt förtryck, storstadsproblematik under en pågående industrialisering,^[2] samhälleliga maktmekanismer (patriarkat inom familj och samhälle, sexuell besatthet).

Stilistiskt är expressionistiska verk mångskiftande, vilket har gjort begreppet omstritt som beskrivning av en epok. I vissa fall räknas en del verk av Heinrich Mann, Franz Kafka eller Arnolt Bronnen till expressionismen, även om Kafka ställde sig kritisk till rörelsen. ^[3] Som sammanhållande länk kvarstår dock en uttalad "vi-känsla" i ett mestadels samhällskritiskt sammanhang.

^ Kurt Hiller, Gegen "Lyrik". Ingår i: Der Sturm, nr. 52 (1911), s. 414–415. Som titeln anger riktade sig hans tankegångar mot vad som kallades "lyrik".
^ Beskrivet av exempelvis Hermann Bahr (1914): "Maskinen har fråntagit människan hennes själ.[...] Allt vi upplever är bara denna oerhörda kamp för människor, en själskamp med maskiner. […] Aldrig har det funnits en tid som skakats så av förfäran, av en dödens fasa. Aldrig var världen så gravstum. […] Här stiger nöden upp nu: människan traskande fram efter sin själ, själva tiden ett enda nödrop. Även konsten ger hals, ut i djupa mörkret skriker den på hjälp, skriker efter anden: det är expressionismen.“ (Hermann Bahr: Expressionismus und Goethe. Ingår i: Die neue Rundschau, 25 (1914) #2, s. 913-926, här s. 913. Bokutgåva: Expressionismus, s. 122-123.
^ I ett samtal med en 17-årig Gustav Janouch år 1920 påpekade han, att det i Johannes R. Bechers dikter rådde "ett sådant larm och ordvimmel, att man inte kan lösgöra sig själv. Orden bildar ingen bro utan höga, oöverstigliga murar. Man stör sig på formen och kommer inte fram till innehållet. Orden förtätas inte till språk. Det är ett skrän. Det är allt." Gustav Janouch: Gespräche mit Kafka. (Frankfurt a. M., 1981) s. 110, men även s. 84, 158.

[1] Kurt Hiller, Gegen "Lyrik". Ingår i: Der Sturm, nr. 52 (1911), s. 414–415. Som titeln anger riktade sig hans tankegångar mot vad som kallades "lyrik".

[2] Beskrivet av exempelvis Hermann Bahr (1914): "Maskinen har fråntagit människan hennes själ.[...] Allt vi upplever är bara denna oerhörda kamp för människor, en själskamp med maskiner. […] Aldrig har det funnits en tid som skakats så av förfäran, av en dödens fasa. Aldrig var världen så gravstum. […] Här stiger nöden upp nu: människan traskande fram efter sin själ, själva tiden ett enda nödrop. Även konsten ger hals, ut i djupa mörkret skriker den på hjälp, skriker efter anden: det är expressionismen.“ (Hermann Bahr: Expressionismus und Goethe. Ingår i: Die neue Rundschau, 25 (1914) #2, s. 913-926, här s. 913. Bokutgåva: Expressionismus, s. 122-123.

[3] I ett samtal med en 17-årig Gustav Janouch år 1920 påpekade han, att det i Johannes R. Bechers dikter rådde "ett sådant larm och ordvimmel, att man inte kan lösgöra sig själv. Orden bildar ingen bro utan höga, oöverstigliga murar. Man stör sig på formen och kommer inte fram till innehållet. Orden förtätas inte till språk. Det är ett skrän. Det är allt." Gustav Janouch: Gespräche mit Kafka. (Frankfurt a. M., 1981) s. 110, men även s. 84, 158.

[1]

[2]

[3]

Expressionism (litteratur)

From Wikipedia, the free encyclopedia · View on Wikipedia