Finlands grundlag

Finland

Denna artikel är en del i serien om:
Politik i Finland


Konstitution
Övriga ämnen

Atlas
 v  r 

Finlands grundlag (finska Suomen perustuslaki) är sedan den 1 mars 2000 Finlands enda grundlag.[förtydliga] Finland hade tidigare fyra grundlagar: regeringsformen, riksdagsordningen och två grundlagar om Finlands riksrätt och om ministeransvarighet. Dessa ersattes av den nya grundlagen. Reformen motiverades av behovet att modifiera och samordna reglerna i en gemensam lag samt att se över den rådande maktfördelningen, men utan att ändra grunderna för Finlands statsförfattning. Vissa mindre reformer hade genomförts sedan 1980-talet, men de bedömdes som otillräckliga.

Jämfört med tidigare grundlag har riksdagen en starkare ställning mot regeringen, och regeringen en starkare ställning mot presidenten. Grundläggande fri- och rättigheter har lyfts fram tydligare, och till exempel riksdagens interna arbetsformer har lyfts ur grundlagen till egna dokument.

Grundlagen antogs under stor enighet (175 röster mot 2 i den avslutande omröstningen i riksdagen.)[1][2]

Finlands grundlag består av 13 kapitel och 131 paragrafer.

  • Det första kapitlet handlar om Statsskickets grunder och anger (i §1) att Finland är en republik och att Konstitutionen skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Det fastslås vidare att All utövning av offentlig makt skall bygga på lag och att Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen.
  • Andra kapitlet tar upp fri- och rättigheter. Där återfinns även till exempel legalitetsprincipen, principen om yttrandefrihet och föreningsfrihet. Men även en formulering i 17 § om att Finlands nationalspråk är finska och svenska.
  • Tredje och fjärde kapitlen tar upp hur riksdagen organiseras, exempelvis "Riksdagen har en kammare. Riksdagen består av tvåhundra riksdagsledamöter, som väljs för fyra år åt gången" (24§), men även bestämmelser om val.
  • Femte kapitlet reglerar presidentens och regeringens (statsrådets) roll och frågor därtill hörande.
  • Sjätte behandlar kort hur lagar stiftas och i synnerhet särskilda bestämmelser om vissa lagar, såsom lagar som skall stiftas i grundlagsenlig ordning, kyrkolagen och lagar som gäller Ålands självbestämmanderätt (som även nämns i 11 kapitlet § 120), samt om lagars publicering och ikraftträdande och delegering av lagstiftningsbehörighet.
  • Sjunde kapitlet behandlar statsfinanserna.
  • Åttonde kapitlet behandlar behörighet ifråga om utrikespolitik samt internationella förpliktelser och EU-frågor.
  • Nionde kapitlet behandlar domstolarnas självständighet och domarna.
  • Tionde kapitlet behandlar laglighetskontroll, förbud att tillämpa bestämmelser som strider mot lag, justitiekanslerns och justitieombudsmannens roll samt tjänsteansvar, ministeransvarighet och presidentens och ministrarnas immunitet.
  • Elfte kapitlet behandlar statsförvaltningens organisation, regional administration, Ålands självstyre samt kommunalt och regionalt självstyre, universitetens ställning och offentliga tjänster.
  • Tolfte kapitlet behandlar försvaret - exempelvis "Varje finsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar".
  • Trettonde kapitlet behandlar lagens ikraftträdande.

From Wikipedia, the free encyclopedia · View on Wikipedia

Developed by Tubidy