Finsk mytologi har överlevt som en muntlig tradition en god bit in på 1700-talet.
Med utgångspunkt i animistiska trosföreställningar har finländarna hållit liv i en av de få primitiva, religiösa traditionerna i Västeuropa, om än i sekulariserad form. Riterna kring jakten (Peijainen), skörden och sådden kan uppfattas som blott sociala tilldragelser men de andliga aspekterna har aldrig helt försvunnit.
Den finske himmelsguden var ursprungligen en naturande bland flera andra , men inflytandet från andra kulturer gjorde att han fick allt större betydelse och den finska kom till slut att uppvisa henoteistiska drag. Bland de många heliga djuren i den finska mytologin hade björnen särskilt stor betydelse i kulten - hans andliga namn yppades dock aldrig av finländarna.
De finska gudarnas aktiva tillbedjare i modern tid är begränsat till mindre och sinsemellan motsägelsefulla nyhedniska grupper och vanligen isolerade upprätthållare av den långa och obrutna traditionen. Det finns emellertid många ögonblick i finländarnas liv då de, mer eller mindre medvetet, frambesvärjer de traditionella andeväsendena eller följer de gamla sederna för att inte stöta sig med dem.
Det finska trossystemet omnämns första gången av biskop Michael Agricola i hans introduktion till den finska översättningen av Nya Testamentet 1551. Hans beskrivningar av tavasternas och karelernas gudar och andeväsen var i princip de enda som gjordes innan Elias Lönnrot skrev Kalevala i mitten av 1800-talet.