Fredrik I av Danmark

Fredrik I
Kopia av 1500-talsporträtt av kung Fredrik
Kung av Danmark
Regeringstid	26 mars 1523–10 april 1533 (10 år och 15 dagar)
Kröning	7 augusti 1524
Företrädare	Kristian II
Efterträdare	Kristian III
Valspråk	Intet utom den gudomliga viljan (latin: Nihil sine numine)
Kung av Norge
Regeringstid	26 mars 1523–10 april 1533 (10 år och 15 dagar)
Företrädare	Kristian II
Efterträdare	Kristian III
Gemåler	Anna av Brandenburg Sophie av Pommern
Barn	Kristian III Dorotea Hans Elisabet Adolf Dorotea Katerine Geseke(?)
Ätt	Oldenburgska ätten
Far	Kristian I
Mor	Dorotea av Brandenburg
Född	7 oktober 1471 Haderslevhus slott, Haderslev, Danmark
Död	10 april 1533 (61 år och 185 dagar) Gottorp
Begravd	Schleswigs domkyrka
Heraldiskt vapen

Fredrik I (danska: Frederik 1.), född 7 oktober 1471 på slottet Haderslevhus i danska Haderslev som andre son till kung Kristian I av Danmark och hans gemål Dorotea av Brandenburg, död 10 april 1533 på slottet Gottorp vid staden Schleswig i hertigdömet Schleswig-Holstein, var hertig av detsamma samt kung av Danmark och Norge från 1523 till sin död.

Fredrik erhöll 1482 den gottorpska delen av hertigdömena men gjorde senare anspråk på andra delar av riket och låg i långvarig tvist om detta med sin bror Hans och dennes son Kristian II. När det stora upproret i Jylland utbröt mot Kristian II blev Fredrik utropad till kung och kröntes 7 augusti 1524. Hans makt inskränktes betydligt genom löften till de adelsmän som stött honom. I stället blev det riksrådet som fick mest att säga till om i riket, endast i hertigdömena hade Fredrik större inflytande.

Fredriks ställning var svår på grund av hotet från den fördrivne Kristian II. Han sökte därför stöd hos Gustav Vasa. I sin politik såg han missnöjet från de lägre stånden och försökte öka deras inflytande, men vågade inte gå för långt av risk för att stöta sig med adeln, av vilka han var beroende.

Han anslöt sig till reformationen av politiska skäl, då Kristian II framträdde som katolska kyrkans förkämpe, men förde även på detta område en försiktig politik av rädsla för de andliga och världsliga makthavarnas missnöje. Med stöd av adeln tryggade han dock sin makt över kyrkan genom bestämmelsen att biskopsämbetet skulle utdelas av kungen och ej av påven.^[1]