Friedrich Carl von Savigny | |
Född | 21 februari 1779[1][2][3] Frankfurt am Main[4][5] |
---|---|
Död | 25 oktober 1861[1][2][3] (82 år) Berlin[4][5] |
Medborgare i | Konungariket Preussen |
Utbildad vid | Philipps-Universität Marburg Jenas universitet Leipzigs universitet |
Sysselsättning | Jurist, politiker, filosof, universitetslärare, rättshistoriker, författare[6] |
Befattning | |
Medlem av Preussens herrehus | |
Arbetsgivare | Philipps-Universität Marburg Universität Berlin Humboldt-Universität zu Berlin |
Maka | Kunigunde von Savigny |
Partner | Karoline von Günderrode |
Barn | Karl Friedrich von Savigny (f. 1814) Leo von Savigny (f. 1820) |
Föräldrar | Christian Carl Ludwig Ritter von Savigny |
Utmärkelser | |
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1853) Svarta örns orden Pour le Mérite för vetenskap och konst | |
Heraldiskt vapen | |
Redigera Wikidata |
Friedrich Carl von Savigny, född 21 februari 1779 i Frankfurt am Main, död 25 oktober 1861 i Berlin, var en tysk rättslärd. Savigny är en av de mest framstående företrädarna för den historiska skolan.
Savigny blev juris doktor 1800, 1803 extraordinarie professor i Marburg, professor i Landshut 1808 samt professor vid det nyupprättade biblioteket i Berlin 1810. Savigny utnämndes 1817 till medlem av preussiska statsrådet. Han ställdes 1842 i spetsen för ett nyinrättat ministerium för lagstiftning och efterträddes på sin professur av Georg Friedrich Puchta. Efter revolutionen 1848 levde han som privatman. Savigny var även lärare åt Karl Marx.[7]
Savigny blev den historiska skolans egentliga grundare och huvudteoretiker. Det har hävdats att det var von Savigny som var den som inledde den rättsvetenskapliga tidsperiod vilken vi fortfarande lever i. von Savignys historieuppfattning var idealistisk-spekulativ.
Han ägnade också själva rättssystematiken stor uppmärksamhet. Redan i sin tidiga produktion hävdade han att rättsvetenskapen var såväl historisk som filosofisk (dvs. systematisk), och denna ståndpunkt upprepades i senare verk. Rättsvetenskapens huvuduppgift är följaktligen att presentera rättssystemet. von Savigny använder två huvudbegrepp; det inre systemet, genom vilket de enskilda rättsbegreppen och rättssatserna bildar en övergripande helhet, och det yttre systemet, som är identiskt med framställningsordningen i systematiska verk. Det inre systemet existerar redan i sig. Det blir rättsvetenskapens uppgift att finna och lägga fram systemet i fråga samt de hithörande frågornas inbördes samband; Savigny varnar också ibland för skenbar samhörighet.
Ur svenskt perspektiv är von Savignys tankar allra högsta grad aktuella eftersom våra lagar tolkas i ljuset av hans canones; fyra allenarådande lagtolkningsprinciper: