In vitro-fertilisering

In vitro-fertilisering (IVF), eller provrörsbefruktning, är en fertilitetsmetod där en kvinnas ägg tas ut från en äggstock för att befruktas av en mans spermie utanför en kvinnas kropp (in vitro), i stället för i en kvinnas äggledare som efter ett samlag eller vid insemination, och därefter återföras till en livmoder. IVF kan utökas med ett flertal metoder. Den vanligaste innebär att spermier och ägg sätts i en droppe näringslösning för att en spermie ska kunna befrukta ett ägg. För att ge möjlighet till heterosexuella par att bli genetiska föräldrar även där spermierna hos mannen i paret, trots näringslösningen, inte lyckas befrukta ägget hos kvinnan i paret har man utvecklat tekniker som bygger på att man med hjälp av en liten glasnål, så kallad mikroinjektion, för in spermien intill eller ända in i äggcellen.

Metoden utvecklades av de brittiska forskarna Robert Edwards, Jean Purdy och Patrick Steptoe.^[1] Edwards tilldelades för detta arbete Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2010. Purdy och Steptoe var då avlidna och kunde därför inte få priset.

Det första barnet som kommit till genom IVF, Louise Brown, föddes i juli 1978.