Inavel

Inavel är fortplantning där föräldrarna är nära besläktade med varandra. Inavel kan stärka både positiva och negativa egenskaper hos avkomman till föräldrarna och används bland annat medvetet inom djuravel, och kallas då ibland 'linjeavel'.

Det främsta problemet med inavel är att avkomman belastas av negativa resultat i form av exempelvis latenta sjukdomar, ärftliga missbildningar eller försämrat immunförsvar. Detta beror på att vissa genetiska mutationer är skadliga och att varje individ erhåller ett anlag för varje given egenskap från vardera föräldern. Om båda föräldrarna bär på samma anlag ökar sannolikheten att recessiva sjukdomsanlag ger upphov till sjukdomen.

Inavel minskar med tiden den genetiska variationen inom en population, då en del anlag blir slumpmässigt utträngda. Mindre genetisk variation minskar möjligheten för gruppen att klara ändrade förhållanden (där den utträngda egenskapen kommit till nytta).

Det är endast vid i flera led upprepad fortplantning mellan syskon, halvsyskon, kusiner och/eller mellan förälder och avkomma som man brukar tala om inavel.^[1]

För en population med några tiotal individer finns stor risk för inavel, men den minskar kraftigt med populationens ökande storlek, eftersom den genetiska variationen ökar med populationen. Vissa grupper av djur tycks ha ett bättre skydd mot de negativa effekterna av inavel än andra. Hit hör exempelvis årstidsfiskar bland de äggläggande tandkarparna, vilka naturligt lever i små geografiskt väl åtskilda grupper, med starkt begränsade möjligheter för grupperna att förena sig med varandra.^{[källa behövs]}