Internationella arbetsorganisationens konventioner är juridiskt bindande internationella traktat som ratificeras av organisationens medlemsstater. De berör arbetsmarknaden och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Internationella arbetsorganisationens (ILO) har sedan bildandet 1919 antagit knappt 200 konventioner.[1]
Både konventionerna och rekommendationerna—som inte är juridiskt bindande—antas under ILO:s årliga internationella arbetskonferens där företrädare för medlemsstaterna, arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer deltar. Efter att en konvention blivit antagen är medlemsstaternas parlament skyldiga att ta ställning till eventuell ratifikation. Om staten ratificerar konventionen är den skyldig att anpassa lagstiftning och praxis i enlighet med dess innehåll.
ILO:s styrelse har utsett åtta "kärnkonventioner".[2] Dessa reglerar basala principer och rättigheter i arbetslivet. Dessa grundläggande konventioner behandlas i ILO:s Deklarationen om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljningsmekanism (1998). ILO inledde 2005 en kampanj för att få samtliga medlemsstater att ratificera dessa. År 2011 utgjorde antalet ratifikationer av de grundläggande konventionerna 86 procent av alla möjliga.[3] Ytterligare fyra konventioner har utsetts till särskilt prioriterade. Enligt ILO bör dessa ratificeras av samtliga medlemsstater för att systemet med en internationell arbetsstandard ska fungera.
Varje konvention får ett särskilt nummer i turordning. Den första konventionen kallas således C1, den andra C2 och så vidare.
- ^ I juli 2011 uppgick antalet konventioner till 189. Se: Official titles of the CONVENTIONS adopted by the International Labour Conference Arkiverad 27 februari 2012 hämtat från the Wayback Machine..
- ^ ”ILO:s konventioner”. LO-TCO Biståndsnämnd. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. http://archive.is/2012.05.25-181110/http://www.lotcobistand.org/ilos-konventioner. Läst 8 januari 2012.
- ^ Se fullständig tabell.