Jakthund

En jakthund är en hund som används i samband med jakt.^[1] De raser vilka har avlats fram för att användas som jakthundar skall ha sådana egenskaper som krävs för den specifika form av jakt som de är avsedda att användas till.

Som grund finns det två sorters jakthundar, de som jobbar före skottet och de som arbetar efter skottet.

Före skottet, drivande, stötande och ställande jakthundar samt grythundar, efter skottet, apporterande och eftersökshundar. Drivande/ stötande hundar har som uppgift att få fart på, i vissa fall stopp på viltet. Apporterande hundar hämtar skjutet vilt och eftersökshundar används för att hitta upp skadat/ skjutet vilt. Vilka hundar som används till vad och vad som krävs vid olika typer av jakter styrs av jaktlagstiftningen.

Självjagande hundar är olagligt att använda i Sverige, med självjagande menas hundar som springer ifatt och dödar viltet själv, främst vinthundar och hundar som jagar i koppel (pack) som vid engelsk rävjakt och parforcejakt.

Inom uppfödningen talar man om drivande, kortdrivande stötande, ställande, apporterande och stående jakthundar samt grythundar. Drivande jakthundar används i samband med drevjakt på vilt, som exempelvis för jakt på hare, räv eller rådjur. Kortdrivande jakthundar och stötande hundar används främst vid rådjursjakt.

Vid fågeljakt är spaniel-, setter- och retrieverraserna de mest använda jakthundarna. Ofta betecknas dessa som fågelhundar. En del fågelhundar har simhud mellan tårna vilket gör dem till utmärkta simmare som lätt hämtar hem skjuten sjöfågel åt jägaren. Skällande fågelhundar är den lilla finska spetsen och norrbottenspetsen, som stannar skällande vid träd där skogsfågel döljer sig.

Svenska hundraser för jakt är spetsar som jämthund, svensk vit älghund och hälleforshund, vilka används vid älgjakt. Stövare används vid rävjakt och vid jakt på hare. Drever används vid rådjurs-, har- och rävjakt. Till Sverige importerade raser hör den tyska taxen och engelska och franska bassetraser, som används vid drivande jakt på rådjur och hare.

Jakthundens främsta egenskaper är det välutvecklade luktsinnet, uthålligheten, snabbheten och apporteringsinstinkten, där uppfödarna och jägarna har koncentrerat sig på de egenskaper hunden behöver i skilda jaktformer. Modet, som krävs hos en björnhund, är exempelvis inte en nödvändig egenskap hos en fågelhund som ska söka, finna och ställa en rapphöna.

De olika terrierraser, som använts vid grytjakt på räv eller grävling, kräver att hunden vågar gå in i ett mörkt gryt och arbeta. Dessa egenskaper, mod, envishet och dådkraft är knappast något en andjägare önskar hos sin retriver då det är helt ointressant att få hem en sönderbiten and till middag. Då jaktsäsongen endast råder under perioder när viltet inte har ungar, måste jakthundarna under övriga delen av året kunna vara med sina ägare som sällskapshundar. Jaktinstinkten finns starkare bevarad som egenskap hos de raser som definieras som jakthundar, medan raser som avlats som vakthundar och sällskapshundar kan ha en betydligt lägre, om någon, jaktinstinkt.

Raser som importerats till Sverige för sällskap istället för jakt, då den jaktform rasen ursprungligen använts för saknas, är i en speciell situation. Exempel är vinthundar som rysk vinthund och afghanhund, som använts vid småviltjakt i stäpp- och ökenlandskap. Rhodesian Ridgeback, eller lejonhunden, var att spåra viltet, speciellt lejon, och genom stor vighet kunna ställa det tills jägaren hann fram används till jakt. I Sverige används den till jakt på älg, vildsvin, lo och annat vilt samt även eftersökshund.