Karl XII

För andra betydelser, se Karl XII (olika betydelser).

Karl XII
Karl XII (1707) av David von Krafft.
Kung av Sverige Hertig till Pfalz-Zweibrücken
Regeringstid	5 april 1697–30 november 1718 (21 år och 239 dagar)
Kröning	14 december 1697 i Stockholm
Företrädare	Karl XI
Efterträdare	Ulrika Eleonora (regerande drottning av Sverige)
Valspråk	Herren (är vorden) min beskyddare (latin: (Factus est) Dominus protector meus Med Guds hjälp
Ätt	Pfalziska ätten
Far	Karl XI
Mor	Ulrika Eleonora av Danmark
Född	17 juni (g.s.) 1682 Slottet Tre Kronor, Stockholm, Sverige
Namnteckning
Död	30 november (g.s.) 1718 (36 år och 166 dagar) Fredrikshald, Norge
Begravd	26 februari 1719 Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm
Heraldiskt vapen
Monogram

Karl XII, född 17 juni 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 30 november (11 december enligt n.s.) 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död, likaså hertig över Pfalz-Zweibrücken mellan 1697 och 1718 under namnet Karl II. Karl XII ärvde makten över stormaktsriket Sverige år 1697 som enväldig kung efter fadern Karl XI:s död. Karl XII valde att följa i sin fars fotspår gällande dennes politik och levnadssätt för att stävja rikets svåra inre och yttre förhållanden. Huvuddelen av sin regeringstid tillbringade han i fält under stora nordiska kriget, där han från år 1700 bekrigade en trippelallians bestående av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland. Kungens ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till inledande framgångar i kriget. Vid krigsutbrottet tvingade han Danmark-Norge till fred och slog den ryska armén i slaget vid Narva. Senare tågade Karl XII in i både Polen och Sachsen och efter ett långvarigt fälttåg besegrade han sin kusin August (II) den starkes sachsiska armé och detroniserade honom som polsk kung.

Krigslyckan vände för Karl XII under fälttåget mot Ryssland, som han inledde hösten 1707 och som slutade med hans avgörande nederlag i slaget vid Poltava 1709. Kungens armé kapitulerade inför ryssarna och Sveriges tidigare fiender kunde senare återvända till kriget. Dessa kom efter kriget att ta makten över flera av de svenska besittningarna. Karl XII flydde till Osmanska riket, där han kom att vistas under flera år och varifrån han styrde det svenska riket. Han misslyckades med att koordinera ett gemensamt fälttåg mot sina fiender genom en allians med osmanerna; de senare gav honom det turkiska smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet"). Karl XII återvände till Sverige först år 1715 för att i stället bekriga Danmark-Norge. Han genomförde flera skattereformer för att kunna finansiera sin fortsatta krigföring. Dessa kom att resultera i en ekonomisk kris i Sverige och en stor börda för Sveriges krigs- och pestdrabbade befolkning. Hans första anfall mot Norge år 1716 misslyckades på grund av livsmedelsbrist. Ett förnyat och större anfall mot Norge år 1718 avslutades abrupt då han blev dödsskjuten under belägringen av Fredrikstens fästning.

Karl XII:s död och stora nordiska krigets följder innebar omfattande territoriella förluster och enormt mänskligt lidande för det besegrade svenska riket, vilket i slutändan ledde till slutet för Sveriges stormaktstid. Då kungen var ogift och saknade avkomma blev hans syster Ulrika Eleonora regerande svensk drottning, även om hon i sin tur snart lämnade över tronen till sin make Fredrik I. Som en reaktion på Karl XII:s styre avvecklades det karolinska enväldet, varpå makten hamnade i riksdagen och att Sverige gick in i den period som kom att kallas för frihetstiden. Karl XII:s regeringstid tillhör de mest omdiskuterade och kontroversiella vad gäller de svenska kungarna. Hans liv har givit upphov till ett flertal skrifter och kulturella verk, inklusive en populär biografi skriven av filosofen Voltaire. Hans eftermäle och omständigheterna rörande hans död har tidvis varit föremål för en polariserad debatt.