De katolska breven (grekiska: [αἱ] καθολικαὶ ἐπιστολαί),[1][2] eller de allmänna breven,[3][4] är benämningen på sju brev i Nya testamentet som ansetts rikta sig till en allmän adressat och inte till någon bestämd kyrka eller person.[5][6] Uppräknade i den ordning de förekommer i protestantiska biblar, utgörs de katolska breven av:
Adjektivet ”katolsk” har grekisk rot och betyder allmän eller allomfattande, universell.[7][8] Benämningen har valts eftersom dessa skrifter ansågs vända sig till hela den ”allmänneliga” kyrkan.[9] Även om de flesta skrifter saknar en bestämd adressat, gäller detta inte alla.[9] Varken Andra Johannesbrevet eller Tredje Johannesbrevet är avsett för en allmän läsekrets,[5] och beteckningen stämmer endast till viss del in på Första Petrusbrevet,[9] eftersom det är riktat till ett bestämt geografiskt område.[10] De katolska breven utgör, efter de fyra evangelierna och Paulus brev, den tredje stora samlingen skrifter som ingår i Nya testamentet. I motsats till de båda andra, vilka förhållandevis tidigt ansågs tillhöra kanon, hade dock de katolska breven en betydligt längre och krokigare väg till erkännande.[11]
Alla de sju breven är i olika grad ifrågasatta vad gäller äktheten, i betydelsen att det inte är de som namngivit breven som faktiskt har skrivit dem. Vissa som Första Petrusbrevet och Första Johannesbrevet har fler äkthetsförespråkare, medan ett brev som Andra Petrusbrevet av de allra flesta anses vara från en senare tid.[12] Medan de som menar att breven har skrivits av de personer som bär deras namn kan förlägga dem till perioden från sent 40-tal till 70-talet,[13] dateras de ofta av andra till en betydligt senare tid och i fallet Andra Petrusbrevet så sent som perioden 125–150.[14] Kritiska forskare betraktar allmänt breven som pseudepigrafier.[15]
<ref>
-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Kümmel 388