Klassisk nationalekonomi

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-09) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Klassisk nationalekonomi betraktas allmänt som den första moderna skolan i ekonomiskt tänkande. Idag betraktas skolbildningen som heterodox. Dess mest betydande teoretiker var Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus och John Stuart Mill. Ibland vidgas definitionen av klassisk ekonomi och inkluderar då även William Petty, Johann Heinrich von Thünen.

Publiceringen av Adam Smiths Nationernas välstånd (The Wealth of Nations) 1776 anses allmänt utgöra startpunkten för den klassiska nationalekonomin. Skolan var aktiv intill mitten av 1800-talet och efterföljdes av neoklassisk nationalekonomi i Storbritannien runt 1870.

De klassiska nationalekonomerna försökte, och lyckades delvis, att förklara tillväxt och utveckling. De utvecklade sin "magnifika dynamik" under en period i vilken kapitalismen växte fram från ett feodalt samhälle och i vilken den industriella revolutionen ledde till omfattande förändringar i samhällslivet. Dessa förändringar väckte också frågan om hur ett samhälle kunde organiseras kring ett system i vilket varje individ främst sökte största möjliga egna ekonomiska vinning.

De klassiska nationalekonomerna ledde om nationalekonomin från en analys av härskarens personliga intressen till ett klassbaserat intresse. Fysiokraten Francois Quesnay och Adam Smith identifierade exempelvis en nations välstånd med den årliga inkomsten istället för att mäta kungens egna förmögenhet. Smith betraktade denna inkomst som ett resultat av arbete tillsammans med jord och kapital. När jord och kapital beviljas individerna så delas den nationella inkomsten upp mellan arbetare, jordägare och kapitalister i form av löner, hyra och ränta.