Konflikten i Mali

Denna artikel eller detta avsnitt behandlar ett pågående skeende. (2021-04) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt.

Konflikten i Mali
Område kontrollerat av rebeller (januari 2013) innan det återtogs av maliska och franska styrkor.
Ägde rum 16 Januari 2012 - Pågående Plats Mali Resultat Konflikten pågår Ett Tuareg-uppror påbörjades, varpå man fördrev Malis norra regeringsstyrkor i januari 2012[4]. Malis president Amadou Toumani Touré avhyses under en statskupp ledd av Amadou Sanogo[5]. Norra Mali erövras av rebeller i april 2012, den "Oberoende staten Azawad" utropas av MNLA[6] med kortvarigt stöd av Ansar al-Din[7]. Islamistiska grupper (Ansar al-Din, AQIM[8] och Mujao)kör ut MNLA från norra Mali och inför sharialagar i regionen. Frankrike och andra afrikanska stater ingriper och hjälper den maliska armén att återerövra större delen av norra Mali. Val den 28 juli.
Stridande
Mali  Frankrike ECOWAS medlemmar  Benin[9]  Burkina Faso[10]  Kap Verde[11]  Gambia[11]  Ghana[12]  Guinea[13]  Guinea-Bissau[11]  Elfenbenskusten[13]  Liberia[14]  Niger[15]  Nigeria[16]  Sierra Leone[17]  Senegal[16]  Togo[9]  Tchad[18]  Burundi[19]  Gabon[20]  Sydafrika[21]  Rwanda[21]  Tanzania[21]  Uganda[22] Understödda av:  Europeiska unionen[23]  Algeriet[24][25]  Angola[26]  Australien[27]  Belgien[28]  Sverige  Kanada[29][30]  Komorerna[31]  Tjeckien[32]  Danmark[33][34]  Tyskland[35][36]  Ungern[37][38]  Italien[39]  Indien[40][41][42][43][44]  Japan[45]  Marocko[46]  Namibia[47]  Nederländerna[48]  Rumänien[49]  Spanien[50][51]  Förenade Arabemiraten[52]  Storbritannien[53]  Irland[54]  USA[55] Icke-statliga stridande: NLFA[56][57]	Nationella rörelsen för Azawads befrielse (MNLA) Islamiska rörelsen för Azawad (MIA)[58]	Islamister Ansar al-Din[1] Mujao[2] AQIM Boko Haram[3] Ansar al-Sharia
Befälhavare och ledare
Dioncounda Traoré (sen april 2012) Amadou Sanogo (sen mars 2012) Amadou Toumani Touré (tills mars) Sadio Gassama (tills mars) El Haji Ag Gamou (tills mars) François Hollande Édouard Guillaud Abdelaziz Bouteflika Stephen Harper David Cameron Barack Obama Angela Merkel Mariano Rajoy Micael Bydén Sverker Göranson Shehu Usman Abdulkadir Yaye Garba Mahamat Idriss Deby Itno flera Macky Sall Goodluck Jonathan Alassane Ouattara Mahamadou Issoufou Ellen Johnson Sirleaf Jorge Carlos Fonseca Alpha Condé Blaise Compaoré Faure Gnassingbé Yahya Jammeh Ernest Bai Koroma Yayi Boni John Dramani Mahama Manuel Serifo Nhamadjo Pierre Nkurunziza Idriss Déby Ali Bongo Ondimba Jacob Zuma Paul Kagame Jakaya Kikwete Yoweri Museveni Mohamed Lamine Ould Sidatt (NLFA) Housseine Khoulam (NLFA)[56]	Mahmoud Ag Aghaly Bilal Ag Acherif Moussa Ag Acharatoumane Ag Mohamed Najem[59] Algabass Ag Intalla (MIA)[60]	Iyad ag Ghaly[61] Omar Ould Hamaha[62] Mokhtar Belmokhtar Abdelmalek Droukdel[63] Abdelhamid Abou Zeid†[64]
Styrka
6,000-7,000[65] (troligtvis 12,150 före kriget)[66] 4,000[67] 400[68] 2,000[18] 1,200[9][69] 733[52] 650[70] 500[9] 500[52] 500[9] 500[9] 300[9] 144[9] 120[9] ~50[71] Total: 23,564+ 500 (EUTM)[72] flera 150(befäl) 80[73] 50[74] Okänt Okänt Okänt ~500 (NLFA)[56]	3,000[75] [76]	1,200–3,000.[77][78] Haram: 100[3] al-Din: 300[76]
Förluster
164+ dödade,[79] 400 tillfångatagna[80] Totalt: 1,000–1,500+ dödade, tillfångatagna eller deserterade (sedan april 2012)[81] 36-65 dödade, 60+ skadade,[82][83] 12 tillfångatagna[84] (januari 2013) 25 dödade, 30 skadade[85] 2 dödade[86] 2 soldater dödade 1 soldat dödad, flera skadade[87]	165+ dödade (under konflikten med den Maliska armén)[88][89][90] 5–123 dödade (under islamistkonflikterna)[91][92][93][94]	115–214+ dödade [91][92][93][94][95] 50 fordon 250-300 dödade (Fransk uppskattning efter dess intervention)[96]
Fördrivna: ~144,000 flyktingar[18] ~230,000 internflyktingar.[18] Totalt≈374,000.[97]

Konflikten i Mali startade den 17 januari 2012 då tuareggerillan MNLA i norra Mali gjorde uppror mot regeringsarmén. Gerillan erövrade tre av landets norra provinser och utropade en oberoende nation, Azawad där. Malis armé, som var besvikna på att de inte fått vapenkraft nog att bekämpa gerillan, svarade med att i mars 2012 genomföra en regeringskupp och att störta president Amadou Toumani Touré. De lyckades dock inte slå tillbaks MNLA-gerillan i norr, som tvärtom stärkte sin ställning i regionen. Efter hand manövrerades MNLA ut av väpnade islamistgrupper som Ansar al-Din och AQIM vars mål är att göra landet till en gudsstat med sharialagar.^[98]

När dessa avancerade söderut mot Bamako ingrep fransk och västafrikansk militär och drev ut islamist-gerillan i öknen. Ett fredsavtal slöts i juni 2013 med tuaregrebellerna och i juli hade läget stabiliserats så att det blev möjligt att arrangera presidentval.