Kongokrisen

Kongokrisen
Del av Afrikas avkolonisering och kalla kriget
Medurs från vänster: Flyktingläger utanför Élisabethville · Fredsbevarare vårdar en skadad kamrat · Beväpnade baluba-invånare · Massakrerade civila i Lodja · Belgiska fallskärmsjägare under Dragon Rouge · Regeringsstyrkor i strid med Simbarebeller
Ägde rum 5 juli 1960 – 25 november 1965 (5 år, 4 månader och 20 dagar) Plats Republiken Kongo Utfall Kongo bibehållet som enad stat under en de facto diktatur införd av Mobutu Sese Seko.
Stridande
1960–63: Republiken Kongo Understödda av: Sovjetunionen (1960) ONUC[a] 1964–65: Demokratiska republiken Kongo USA Belgien Understödda av: ONUC (1964)	1960–63: Katanga Sydkasai Understödda av: Belgien[b] 1960–62: Fria republiken Kongo Understödda av: Sovjetunionen 1964–65: Kwilu och Simbarebeller Understödda av: Sovjetunionen Kina Kuba
Befälhavare och ledare
Joseph Kasavubu Patrice Lumumba Cyrille Adoula Dag Hammarskjöld  † U Thant Joseph Kasavubu Joseph-Désiré Mobutu Moïse Tshombe (från 1964)	Moïse Tshombe Albert Kalonji Gaston Eyskens Théo Lefèvre Antoine Gizenga  (tillfångatagen) Pierre Mulele Christophe Gbenye
Förluster
Totalt dödade: ~100 000[1]

Kongokrisen (franska: Crise congolaise) var en period av politisk omvälvning och konflikter mellan 1960 och 1965 i Republiken Kongo (dagens Demokratiska republiken Kongo).^[c] Krisen påbörjades nästan omedelbart efter att Kongo blivit självständigt från Belgien och slutade, inofficiellt, med hela landet under Joseph-Désiré Mobutus styre. Kongokrisen utgjordes av en serie inbördeskrig, och var även en proxykonflikt i det kalla kriget, där Sovjetunionen och USA visade stöd för motsatta fraktioner. Omkring 100 000 människor tros ha fått sätta livet till under krisen.

En nationalistisk rörelse krävde ett slut på kolonialstyret: denna händelse ledde till landets självständighet den 30 juni 1960. Även om självständighetens förberedelser hade varit minimala förblev många viktiga frågor gällande federalism, tribalism och etnisk nationalism olösta. Under den första veckan i juli månad påbörjades ett myteri inom armén och våld utbröt mellan svarta och vita civila. Belgien skickade trupper för att skydda de vita som befann sig på flykt. Katanga och Sydkasai bröt sig ur med belgiskt stöd. Under oroligheterna satte Förenta nationerna in fredsbevarande styrkor, men FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld vägrade att få de fredsbevarande styrkorna att hjälpa centralregeringen i Léopoldville med att strida mot secessionisterna. Premiärminister Patrice Lumumba, den nationalistiska rörelsens karismatiska ledare, reagerade med att begära hjälp från Sovjetunionen, som omgående skickade militära rådgivare och annat stöd.

Sovjets inblandning i konflikten splittrade den kongolesiska regeringen och ledde till en dispyt mellan Lumumba och presidenten Joseph Kasavubu. Mobutu, med befäl över armén, bröt konflikten genom en statskupp. Sovjetiska rådgivare utvisades och en ny regering etablerades under hans kontroll. Lumumba togs till fånga och avrättades 1961. En rivaliserande regering i "Den fria republiken Kongo" grundades i öster i staden Stanleyville av Lumumba-supportrar ledda av Antoine Gizenga. Regeringen mottog sovjetiskt stöd men krossades i början av 1962. Samtidigt intog FN en aggressiv hållning mot secessionisterna i takt med att Hammarskjöld omkom i en flygolycka i slutet av 1961. Med stöd av FN-trupper lyckades Léopoldville besegra secessioniströrelser i Katanga och Sydkasai fram till början av 1963.

När regeringen återigen hade kontroll över Katanga och Sydkasai antogs den förvisade katangesiska ledaren, Moïse Tshombe, till att leda en interimsadministration medan nya val kunde organiseras. Innan valen kunde hållas reste sig en Maoistmilis under namnet "Simba" upp i öster. Simbarebellerna tog kontroll över en stor mängd betydande territorium och upprättade en kommunistisk "Folkrepubliken Kongo" i Stanleyville. Delar av territorium återtogs av regeringsstyrkor och i november 1964 ingrep Belgien och USA militärt i Stanleyville för att frita gisslan ur Simbarebellernas fångenskap. Rebellerna besegrades och förlorade makt strax efteråt. Efter valet i mars 1965 utvecklades ett nytt politiskt dödläge, denna gången mellan Tshombe och Kasavubu. I november 1965 genomförde Mobutu en andra statskupp och tog personlig kontroll över landet. Under Mobutus styre blev Kongo (omdöpt till Zaire 1971) till en diktatur som skulle bestå ända fram till hans avsättning år 1997.

Referensfel: <ref>-taggar finns för en grupp vid namn "not", men ingen motsvarande <references group="not"/>-tagg hittades