Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen eller legalitetsgrundsatsen^[1]:19[2] är en juridisk rättsgrundsats. Den används inom flera olika rättsområden.

Inom straffrätt betyder den att för att en person ska kunna dömas för ett brott krävs det ett stadgande i lag om detta. Både brott och straff måste vara väldefinierade i lagen: nullum crimen sine lege (inget brott utan stöd av lag)^[1]:20 och nulla poena sine lege (inget straff utan stöd i lag)^[1]:20.^[3] För att medborgare i en stat ska kunna åtnjuta rättssäkerhet, och skyddas mot godtycke i rättstillämpningen, måste de kunna förutse vilka handlingar som är straffbelagda.^[1]:20

Inom konstitutionell rätt innebär legalitetsprincipen att den offentliga makten utövas under lagarna så att offentliga organ bara får vidta åtgärder som har stöd i lag.^{[4] [5]}

Inom Europakonventionen för mänskliga rättigheter är det artikel 7 som ger uttryck för legalitetsprincipen och inom unionsrätten är det artiklarna 5.2 och 13.2 i fördraget om Europeiska unionen.^{[källa behövs]}