Medeltidens litteratur

Medeltidens litteratur tar vid där den europeiska antikens litteratur slutar och övergår i renässanslitteraturen. Medeltiden som litterär, kulturell och historisk epok är en väsentligen europeisk företeelse. Indelningen i sig är uppfunnen av europeiska renässansförfattare.^[1]

Delar av den klassiska litteraturen gick inledningsvis förlorad när den medeltida litteraturen tog vid, men under högmedeltiden inleddes en kulturell blomstring, med centrum i Frankrike, där det klassiska arvet revitaliserades. Vergilius blev under den hög- och senmedeltida litteraturen stilbildande och centrum för alla klassiska studier. Hjälteepos och hövisk diktning stod i den högmedeltida litteraturens centrum, och från Frankrike gick kulturella strömningar till övriga Europa. I Frankrike introducerades flera sagor, berättelser och topoi som påverkade den övriga medeltida europeiska litteraturen.

Högmedeltiden med dess franska litterära centrum fortgick till omkring 1250-talet, då Italien framträdde som nytt litterärt centrum. Dante Alighieri kan sägas ha skapat det italienska språket som litterärt språk, och med Dante och Petrarca introducerades den mycket inflytelserika sonetten. Deras poesi och verk blev mycket inflytelserika i den europeiska litteraturen under senmedeltiden och framåt. Därtill bidrog Giovanni Boccaccio med Decamerone, som populariserade novellen som litterär form. I Decamerone återberättar tio personer tio noveller vardera, om kärlek och livet i karantän från digerdöden. I England använde sig Geoffrey Chaucer av ett liknande grepp som Boccaccio i Decamerone, när han skrev Canterburysägner, en fresk över medeltidens England.^[2]

Det författades även en hel del kyrklig litteratur under medeltiden, som i huvudsak skrevs på latin. Det rör sig om läroböcker, hymner, teologiska verk och olika former av liturgiska texter, predikningar, helgonlegender och mirakelsamlingar.^[3] Heliga Birgittas Himmelska uppenbarelser är ett tidstypiskt exempel.