Mercia

Mercia
Miercna rīċe Merciorum regnum
527–918 e.Kr →
På blått fält, ett gyllene Sankt Andreas-kors. Korset är känt som symbol för Mercia sedan kung Offas tid, men själva flaggan är en efterhandskonstruktion från 1200-talet.
Kungariket Mercia (svart linje) och dess utbredning under sin storhetstid på 700-talet (gröna områden). Kung Offas försvarsverk mot Wales markerat med röd/svart linje.
Huvudstad	Tamworth
Språk	fornengelska, latin
Religion	keltisk hedendom, från 650-talet även kristendom
Statsskick	absolut monarki
Sista drottning	Ælfwynn
Bildades	527
Upphörde	918
– upphörde genom	förening med heptarkin under kungariket Wessex
– uppgick i	kungariket Wessex
Valuta	sceat
Idag del av	Storbritannien

Mercia, eller Mierce, var ett anglosaxiskt kungarike i det som kallas Midlands, i mellersta England, mellan 527 och 918.^[1]

Namnet kommer från fornengelskans merce som betyder "gränsfolk". Riket och dess underlydande var beläget vid floden Trent. Mercias grannar var Northumbria, Powys, de sydwalesiska kungarikena, Wessex, Sussex, Essex och Östangeln.

Hur Mercia blev ett kungarike är höljt i dunkel, arkeologiska utgrävningar visar att det fanns angliska folk norr om Themsen på 500-talet och det man vet om kungar och slag kommer i huvudsak ifrån de anglosaxiska krönikorna.

Mercias storhetstid var 600- till 800-talet, då det dominerade södra England. I slutet av 800-talet invaderades det av vikingar och blev en del av danelagen. Mercia förlorade sin självständighet i början av 1000-talet och uppgick i ett enat engelskt kungarike.