| Norges historia | |
 Denna artikel är en del av en serie | |
| Tidsaxel | |
|---|---|
| Högmedeltiden (1035–1388) | |
| Kalmarunionen (1388–1536) | |
| Danmark-Norge (1536–1814) | |
| Kungariket Norge (1814) (1814) | |
| Svensk-norska unionen (1814–1905) | |
| Unionsupplösningen (1905) | |
| 1905–1939 (1905–1939) | |
| Andra världskriget (1939–1945) | |
| Efterkrigstiden (1945–) |
Norge var, när andra världskriget tog slut i Europa i maj 1945, nästan helt ockuperat av Nazityskland. När de tyska styrkorna kapitulerat avsatte man Vidkun Quislings marionettregering, och kung Håkon återvände från exilen i Storbritannien. Norge räknades till de allierade under andra världskriget. Även om landet hade varit ockuperat, och det inte funnits några reguljära norska militärförband under ockupationen, så hade den relativt stora handelsflottan haft stor strategisk betydelse.
Norge var en av de grundande medlemmarna i Förenta nationerna, och norrmannen Trygve Lie blev dess första generalsekreterare. Norge anslöt sig till den säkerhetspolitiska alliansen NATO 1949.[1][2] Norge har också gått med i frihandelsunionen EFTA. Medlemskap i EEC, senare EG och EU, har diskuterats, men folkomröstningar i september 1972 och november 1994 gjorde att Norge inte gick med, den senare gången i samma utvidgningsomgång som Sverige, Finland och Österrike.
- ^ Jasmine Urwäder (23 mars 2022). ”Historien bakom Nato” (på svenska). Svenska Yle. https://svenska.yle.fi/a/7-10014443. Läst 17 juni 2022.
- ^ Martin Hedström, Ola Hjalmarsson, Linnea Heppling (12 maj 2022). ”Det här är Nato”. SVT Nyhete. https://www.svt.se/datajournalistik/nato/. Läst 17 juni 2022.