Nytestamentliga apokryfer är en omdebatterad term, tentativt använd för att beteckna sådana skrifter om Jesus och urkyrkan som inte var en del av Muratoriekanon, inte fanns med i Athanasius’ påskbrev från år 367 och inte kom att ingå i den syriska kanon när den syriska kyrkan som den sista kyrkan i östkyrkan år 508 antog 27 böcker i Nya testamentet som kanoniska.[1]