Postkolonialism

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Med postkolonialism eller postkolonial teori åsyftas vanligen studier av den europeiska industrialismens och kolonialismens kvarvarande effekter för olika delar av världen. Fokus ligger på kritik av en kunskapssyn som formats av den europeiska kolonialismen efter 1492, som legitimerar över- och underordningsrelationer som resulterar i förtryck, rasism och diskriminering, och i det postmoderna samhället återskapas globalt och lokalt.^[1] Postkolonialismen betraktas som ett akademisk fält inom samtida kritisk teori och sociologi.^[2]

Postkolonialismen är ett fält som kan sägas ha öppnats med Frantz Fanons bok Svart hud – vita masker från 1952 och Edward Saids Orientalism från 1978. Den postkoloniala teorin är heterogen och svår att sammanfatta, men en tidig idé handlade i grova drag om att undersöka hur bilden av västerlandet som upplyst och rationellt aktivt skapa(t)s genom att beskriva österlandet (vars placering har skiftat genom historien) som irrationellt och mystiskt. När väst utmålar Den Andre – en främmande kontinent eller ett folk – som starkt annorlunda genom en dikotomi (motsatspar) förknippas väst enligt postkolonialister med den mer positivt laddade delen av dikotomin. Väst kan till exempel stå för kultur medan öst står för natur; väst stå för det rationella medan öst står för det (påstått) irrationella.

Idéhistorikern Ronny Ambjörnsson argumenterar i sin bok Öst och väst för att bilden av Europa har vuxit fram genom att utmåla Asien som föråldrat och USA som alltför modernt, ytligt och historielöst. Mellan dessa poler står Europa som en syntes av det gamla och det nya. Ur ett postkolonialt perspektiv går det att hävda att vi inte kan förstå eller tala om Europa utan att visa på bilder av vad vi anser att Europa inte är.

En mer kontroversiell postkolonialism är förknippad med underströmmen runt begreppet kulturell hybriditet (Homi K. Bhabha) och postkolonial liberalism (Duncan Ivison).

Postkoloniala akademiker använder sig i regel av vetenskaplig kvalitativ metod. De ansluter sig ofta till perspektiv som delas av samhällsteoretisk postmodernism och poststrukturalism. Många postkoloniala teoretiker bygger sina analyser på en kritik av marxistisk teori, till exempel avseende vad man anser vara en teleologisk historiesyn inom delar av marxismen.