Rastafari

Rastafari
Haile Selassie (Ras Tafari, Etiopiens kejsare 1930–74), ses inom rastafari som en gud i mänsklig form.
Ursprung	Predikanter på Jamaicas landsbygd och senare rasta-bosättningar i och runt huvudstaden Kingston
Växte fram	1930-talet – 1950-talet, kraftigt uppsving och stor spridning genom reggaemusikens rasta-religiösa lyrik 1965 – 1990
Grundare	George Liele, Marcus Garvey, Leonard Howell
Anhängare idag	0,8 miljoner, främst i Karibien, Afrika och Storbritannien
Överhuvud idag	inget, men en handfull löst organiserade riktningar har sina egna språkrör och talespersoner
Helig skrift	Den etiopiska Bibeln i engelsk översättning, Holy Piby, psalmer utvecklade under 80 år av religiösa sammankomster (groundations)
Riktningar	Nyahbinghi, Twelve Tribes of Israel, Bobo Ashanti, (Fullfilled rastas)
Utbredning	Bland afroamerikaner i Nordamerika, Sydamerika, Karibien; i Afrika söder om Sahara och Storbritannien

Rastafari är en monoteistisk nyreligiös och socialpolitisk rörelse. Den uppstod på 1930-talet bland den afrikanskättade befolkningen på Jamaica och bygger på drömmen att återvända till Afrika på basis av en egen tolkning av Bibeln, där Etiopien identifieras som "det förlovade landet". Rörelsen är även känd som etiopianism. Den har en gudomlig syn på Ras (prins) Tafari, som blev Etiopiens kejsare Haile Selassie I år 1930, samt ser repatriationsivraren Marcus Garvey som profet, trots att bägge avvisade samröre med Rastafari.^[1]

Rastafari tog form på 1930-talet i den dåvarande brittiska kolonin Jamaica. Rastafari är ännu under stark utveckling som religion och social rörelse. Inspirationen kom främst från kröningen av Ras Tafari 1930, afrikansk medvetenhet genom studier och "afrikaorienterade" översättningar av den kristna Bibeln, etiopianism och pan-afrikanism. Tron spreds av vandrande rastapredikanter från och med 1930-talet bland fattiga, svarta människor på Jamaica. Bibeln, läst med "afrikanska ögon", var och är en helig skrift. The Holy Piby, som skrevs på 1920-talet i Anguilla, är också mycket viktig. Den pekar ut etiopierna som Guds utvalda folk och som förfäder till åtminstone färgade jamaicaner. Predikanterna såg den jamaicanske politiske aktivisten Marcus Garvey som profet och slavättlingarna i Amerika som ett folk i Babylonisk fångenskap. Rörelsen har förklarat Ras Tafari, som blev Etiopiens kejsare Haile Selassie I år 1930, vara samma gudom, Jahoviah, som ledde Moses och israeliterna ut ur träldomens Egypten till det heliga Zion. Anhängarna förhärligar Etiopien och inte Israel som det förlovade landet, och ser etiopierna och sig själva som ättlingar till Israels kung Salomo och Etiopiens drottningen av Saba. Selassie är numera osynlig men verkande på jorden som på Mose tid som en inkarnation av Gud, kallad Jah.^[2]

De svarta afrikanerna hade enligt rastapredikanternas undervisning blivit exploaterade i århundraden av Babylon, "de vita européerna". Först blev de bortförda till Amerika som slavar, och efter slaveriets upphörande blev de lämnade åt sig själva i ett ondskefullt land som fortfarande styrdes av vita européer. Bibelns profeter hade emellertid lovat att Gud skulle hämta hem de rättrogna från Babylon och rasera detta onda rike och deras anhängare. Rättrogna är de goda som prisar Jah som en levande gud och inte tror på en ande i himlen. De försöker leva "ursprungligt afrikanskt" och tar avstånd från den västerländska ondskan (wickedness). De onda, även bland svarta kriminella, kommer att förgöras av Jah på Domedagen – Armageddon. Profetians första steg inleddes när Selassie blev kejsare 1930 – Lejonet av Juda hade rest sig.^[3] Selassie och Garvey, bägge kristna, tillbakavisade visserligen rastafarianernas uppfattning, men rastafarianerna betraktar det som lögner spridda av massmedia kontrollerade av Babylon.^[4] Steg två är fred i Afrika, alternativt att rastafarianerna tar sig till Afrika för att upphäva krigen. De ständiga krigen mellan svarta i Afrika anses bero på den tidigare europeiska koloniseringen, slaveriet och ett utnyttjande av Afrika än idag. Det finns idag drygt en miljon aktivt troende rastafarianer i världen, därav 300.000 på Jamaica.^[3]

I motsats till de religioner i Karibien som blandat europeisk och afrikansk tro, exempelvis santeria på Kuba, har rastafarianerna utvecklat en unik uttolkning av Bibeln utan mycket av ursprunglig afrikansk religion. De hävdar att stora delar av Bibeln har förvrängts av de vita "européerna" som ett led i deras fortgående förtryck av Afrika och afrikaner. De menar att Gamla Testamentets Zion är Afrika eller Etiopien. Bibelns berättelse om israeliterna som befrias från Babylon av perserna och får återvända till Israel handlar egentligen om afrikanernas fångenskap i Amerika, det egentliga eller nya Babylon. Stora delar av Gamla Testamentet ses som en profetia och många rastafarianer väntar ivrigt på Jahs domedag verkställd av Rastafari, då Babylon och dess onda anhängare ska förintas och de rättrogna regera jorden från ett jungfruligt och fredligt Afrika. Rastafari spreds till Storbritannien och Amerika med jamaicanska emigranter efter andra världskriget. Jamaicansk kultur och populärmusik, särskilt reggae med rastabudskap, spreds till Storbritannien i slutet av 1960-talet och därefter till resten av världen under 1970- och 1980-talen.^[3]