Selektiv mutism

Selektiv mutism (SM) är en ångestdiagnos som innebär att personen har ett normalt talat språk i vissa miljöer, men är helt eller delvis tyst i andra miljöer. Det debuterar i förskoleåldern och drabbar någonstans mellan 0,1 och 1% av barnen.^[1][2][3]

SM innebär en oförmåga att tala i olika situationer och med olika personer – oftast utanför hemmet. Barn med selektiv mutism har ett fullt utvecklat språk, förstår allt du säger och vill inget hellre än att kunna prata med dig. Tystnaden är ofrivillig.^[1]

SM är inte en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men man kan ha SM i kombination med NPF. Det handlar inte heller om blygsel eller social fobi.^[1]

Ett barn med SM pratar generellt obehindrat i hemmamiljö med sin familj, men tystnar i andra sociala situationer. Till exempel i förskola, skola och föreningsliv. Utan hjälp riskerar barnet att komma efter i sin sociala utveckling med jämnåriga.^[1]

Selektiv mutism går att behandla, ju tidigare desto bättre. Utan behandling kan ångestproblematiken förändras eller förvärras och orsaka psykisk ohälsa i vuxen ålder.^[1]

De allra flesta personer med selektiv mutism har inga problem med att förstå eller använda språket. Enligt DSM-IV-TR år 2000, baserat på antalet rapporterade fall, uppskattades siffran till 1 på 1 000, men i en stor studie från 2002 i Los Angeles, ökade siffran till 7 av 1 000.^[4] Selektiv mutism är mycket mer omfattande än och ska inte förväxlas med, vanlig blyghet.^[5]

Den tidigare felaktiga benämningen elektiv mutism antyder att selektivt stumma människor väljer att vara tysta, medan det egentligen handlar om en slags mental låsning som gör att det inte går att prata, precis som i andra former av fobier. Dessa personer vet att det inte är farligt att tala, men får ett stresspåslag i vissa situationer, och detta leder till en låsning - trots att de vet hur man talar, så kan de inte. För att spegla den ofrivilliga karaktären hos denna störning, ändrades begreppet till selektiv mutism i DSM-IV, år 1994.^[6]

Ibland kan barn med SM svara, eller göra sig förstådd genom att nicka, peka, eller på annat sätt kommunicera.

SM upptäcks oftast först när barnet börjar förskolan. Ibland, ses barnet som blygt och det antas att blygheten är tillfällig och kommer att försvinna. När man förstår att barnet har selektiv mutism, har barnet oftast gått så länge som ett år utan att tala. Ju snabbare man diagnostiserar, desto lättare att behandla.

I sin svåraste form - som kallas progressiv mutism - fortskrider det tills barnet inte längre talar med någon alls, inte ens nära familjemedlemmar.^[7]