Back Batalla de Helsingborg (1710) Catalan Slaget ved Helsingborg (1710) Danish Schlacht bei Helsingborg German Battle of Helsingborg English Helsingborgi lahing (1710) Estonian Helsingborgin taistelu Finnish Bataille d'Helsingborg French Slag bij Helsingborg (1710) Dutch Slaget ved Helsingborg i 1710 NN Slaget ved Helsingborg NB
| Slaget vid Helsingborg | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av stora nordiska kriget | |||||||||
 Tyskt kopparstick över slaget. | |||||||||
| |||||||||
| Stridande | |||||||||
 Sverige
|
 Danmark
| ||||||||
| Befälhavare och ledare | |||||||||
| Magnus Stenbock Jacob Burensköld Johan August Meijerfelt
|
Jørgen Rantzau Christian Rodsteen Valentin von Eickstedt Frantz Joachim von Dewitz
| ||||||||
| Styrka | |||||||||
| 9 000 fotsoldater 5 000 ryttare 34 kanoner Totalt: 14 000 man |
10 000 fotsoldater 4 000 ryttare 32 kanoner Totalt: 14 000 man | ||||||||
| Förluster | |||||||||
| 897 döda 2 098 sårade[1] 16 tillfångatagna[2] |
1 500 döda 3 500 sårade 2 677 tillfångatagna[1] | ||||||||
Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 (enligt den svenska kalendern; 27 februari enligt den julianska och 10 mars enligt den gregorianska) vid Ringstorpshöjden nordöst om dåvarande Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledd av generallöjtnant Jørgen Rantzau, och den lika stora segrande svenska armén ledd av guvernören i Skåne, Magnus Stenbock.
Den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat ett anfall mot Sverige, trots att freden i Traventhal år 1700 hade tvingat Danmark ut ur stora nordiska kriget. Efter det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 tog Danmark tillfället i akt och den 18 oktober förklarade man krig mot Sverige.[3] Den 2 november landsteg en dansk invasionsarmé under befäl av general Christian Ditlev Reventlow vid Råå söder om Helsingborg.[4] Då de svenska styrkorna i Skåne vid tillfället inte var starka nog att motstå den danska armén tvingades de slå till reträtt och danskarna kunde snabbt överta stora delar av Skåne.[5] Samtidigt pågick från svensk sida en intensiv verksamhet för att rekrytera och träna nya trupper och i januari 1710 kunde Stenbock tåga in i Skåne med sin armé.[6] Reventlow ansåg sig tvungen att dra sig tillbaka med den efter hand alltmer försvagade danska invasionsarmén och under återtåget insjuknade han och ersattes av generallöjtnant Jørgen Rantzau.[7][8]
De två arméerna möttes slutligen vid Ringstorp utanför Helsingborg den 28 februari 1710. Den danska armén stod väl skyddad invid Helsingborg, vänd åt nordväst varifrån man trodde att svenskarna skulle komma, men Stenbock anlände i stället från norr. Rantzau stärkte då upp sin vänstra flank i väster, men Stenbock skickade sitt kavalleri åt öster för att kunna utflankera danskarna där. För att skydda sig mot detta beordrade Rantzau kavalleriet på sin högerflank att förflytta sig och möta svenskarna.[9] Denna framryckning skulle gälla endast högerflanken, men eftersom de inte hade fått något besked om detta tolkades rörelsen av befälhavarna i danska centern som ett generellt avancemang och hela den danska armén lämnade sin skyddade ställning och vred sig norrut.[10] Kavalleristriderna på östra sidan av slaget böljade fram och tillbaka, men efter att förstärkningar förts fram kunde de svenska ryttarna slå tillbaka danskarna, som tog till flykten.[11] Samtidigt pågick häftiga infanteristrider i centern där effektiv svensk användning av sina regementskanoner nötte på de danska trupperna, som när de såg sitt kavalleri retirera också började fly. Endast elitförbanden Livgardet till fot och Grenadjärkåren bjöd fortsatt motstånd, men fick till slut dra sig tillbaka.[12]
De danska trupperna flydde tillbaka innanför Helsingborgs befästningar och kunde därifrån evakueras till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Detta blev Danmarks sista verkställda kraftsamling i syfte att återta Skånelandskapen.
- ^ [a b] Liljegren 2000, s. 215.
- ^ Skjold Petersen 2017, s. 221.
- ^ Hårdstedt et al. Åselius, s. 306.
- ^ Blidberg 2018, s. 88–89.
- ^ Isacson 2000, s. 49.
- ^ Isacson 2000, s. 69–70.
- ^ Blidberg 2018, s. 128–129.
- ^ Skjold Petersen 2017, s. 91–93.
- ^ Isacson 2000, s. 107–108.
- ^ Skjold Petersen 2017, s. 141.
- ^ Blidberg 2018, s. 201–202.
- ^ Skjold Petersen 2017, s. 164–166.