Sunna (islam)

Sunna (arabiska: سنة) är ett ord för "traditionen", vilket innebär att islam definieras inte bara av Koranen utan även av hur den islamiske profeten Muhammed levde ("sira", som är en levnadsbeskrivning av Muhammed) och vad Muhammed yttrade ("hadith", som berättar om vad Muhammed sade och gjorde). Muhammeds sunna är den praktiska tolkningen av Koranen och betraktas som islams andra källa. Om det finns någon motsägelse mellan någon tradition och Koranen håller sig muslimen till Koranen, ty ingen äkta tradition från Muhammed kan stå i motsättning till Koranen.^[1]

Även före Muhammeds tid levde man efter sunna som då syftade på förfädernas sätt att leva och handla i olika situationer och ordet betydde norm, sed, tradition.

I islamisk tid fick ordet ny innebörd och blev under det första århundradet ett centralt begrepp i rättstänkande och troslära. Ordet sunna förekommer i Koranen som förislamsk paxis, men får en mer specifik betydelse i uttrycket "Guds sunna". Den uppenbarades genom Muhammed och i korantexten framhålls han som en förebild för de troende. Tanken om profetens sunna blev därför tidigt utvecklad i historien och profetens efterföljansvärda liv beskrevs i haditherna.

När de yttre förhållandena efter hand förändrades, visade sig Koranen alltmer otillräcklig för sin uppgift att tjäna som rättesnöre för alla de teologiska, rituella, juridiska och praktiska spörsmål, som kan förekomma i det offentliga eller enskilda livet.^[2] På 800-talet definierades profetens sunna som en grund för lagen och blev därvid en källa till islamisk lag.

Inom sunniislam skiljer man mellan fyra ortodoxa rättsskolor, Shafi, Hanafi, Hanbali och Maliki. Sunniterna som tillerkänner sunna lika stor auktoritet som Koranen representerar den islamiska ortodoxin.^[2]