Svenska

Svenska
Uttal[ˈsvɛ̀nska]
Talas iSverige Sverige
Finland Finland
Åland Åland
Estland Estland
RegionNordeuropa
Antal talarecirka 13,2 miljoner totalt
Modersmål: 10 miljoner
Andraspråk: 3,2 miljoner[1]
Statusstabilt
SpråkfamiljIndoeuropeiska språk
Latinska alfabetet
Officiell status
Officiellt språk iSverige Sverige
Finland Finland
Åland Åland
Nordiska rådet Nordiska rådet
Europeiska unionen Europeiska unionen
Språkmyndighet
Språkkoder
ISO 639‐1sv
ISO 639‐2swe
ISO 639‐3swe
Svenska språkets huvudsakliga utbredning.

Svenska (svenska) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, men även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland. I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. En liten minoritet svenskspråkiga finns även i Estland. Svenska är nära besläktat och i hög grad ömsesidigt begripligt med danska och norska. De andra nordiska språken, isländska och färöiska, är mindre ömsesidigt begripliga med svenska. Liksom de övriga nordiska språken härstammar svenskan från en gren av fornnordiska, vilket var det språk som talades av de germanska folken i Skandinavien.

Rikssvenska, eller standardsvenska, är det standardspråk som i Sverige sedan 1800-talet utvecklats ur mellansvenska dialekter och var väletablerad vid början av 1900-talet. Det finlandssvenska standardspråket, högsvenskan, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten. Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter. De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas.

Den vanligaste ordföljden i svenska är subjekt-verb-objekt, även om detta kan variera i vissa typer av fraser. Svenskans formlära har förhållandevis få böjningar. Det finns två grammatiska genus och två kasus[2] och substantiv böjs även i numerus, ental och flertal. Adjektiven kan kompareras och böjs också enligt genus, numerus och bestämdhet. Bestämd och obestämd form på substantiv markeras främst genom suffix, ändelser, och kan kompletteras med artiklar. Prosodin, ordmelodin, innehåller betoning och även vissa tonala drag. Svenskan har en förhållandevis stor mängd vokaler och utmärks genom ett väldigt variationsrikt fonem i det så kallade sje-ljudet.

  1. ^ https://www.ethnologue.com/language/swe
  2. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära (2003), sid 70

From Wikipedia, the free encyclopedia · View on Wikipedia

Developed by Tubidy