Svenska reduktioner

En reduktion var i Sveriges historia en indragning till staten av egendom, som jord och jordinkomster, vilka tidigare avsöndrats till i första hand adeln genom förläningar, ärftliga donationer, och dylikt. Flera reduktioner ägde rum från 1200-talet till 1600-talet. I Sverige syns termen ha använts först under reduktionsyrkandena vid 1600-talets mitt – tidigare reduktioner benämndes "räfst", "vederkännande av gods" eller "revocation".

De rättsgrunder som tillämpades vid reduktionsförfarandena var olika. Gods och annan egendom kunde dras in om avsöndringen på ett eller annat sätt varit förknippad med något rättsstridigt förfarande. Frälsemän kunde till exempel ha lagt under sig skattegods olagligt genom förfalskade donationsbrev. Det kunde också hända att förbjudna orter överlåtits. Gods eller räntor kunde dessutom återtas, om de av innehavaren genom överträdelser eller försummelser förverkats under besittningstiden.

Så kallat sakfallsgods var ursprungligen gods som saknade ägare, men övergick till att innefatta gods som dragits in till kronan på grund av missgärningar. Det hände att frälsemän kunde lösa sig från straff genom sakfallsgods, vilket återlämnades till kungen i samband med räfseting.[1]

Vid de stora reduktionerna under 1600-talet framträdde slutligen också anspråk på att över huvud taget all avsöndring kunde återkallas. Man anförde till stöd därför stadganden ur landslagen, att ”konung inte ägde förminska rikets ingälder för sin efterträdare, utan att denne i så fall egde återkalla det avsöndrade”.

Bland mera bemärkta reduktioner och räfster märks följande:


From Wikipedia, the free encyclopedia · View on Wikipedia

Developed by Tubidy