Back ذا درفترز ARZ دریفترز AZB The Drifters German The Drifters English The Drifters Spanish The Drifters Estonian دریفترز Persian The Drifters Finnish The Drifters French The Drifters ID
| The Drifters | |
 The Drifters 1964 | |
| Bakgrund |  New York, USA |
|---|---|
| Genrer | Doo wop, R&B, soul |
| År som aktiva | 1953 - |
| Skivbolag | Atlantic Records, Bell Records, Neon Records |
| Artistsamarbeten | Ben E. King, Clyde McPhatter |
| Webbplats | Officiell webbplats |
| Medlemmar | |
| Michael Williams Ryan King Pierre Herelle Carlton Powell | |
| Tidigare medlemmar | |
| Clyde McPhatter Gerhart Thrasher Andrew Thrasher Bill Pinkney Willie Ferbee Walter Adams Ben E. King Doc Green Beary Hobbs Rudy Lewis Charlie Thomas Tommy Evans Eugene Pearson Johnny Terry Johnny Moore Bobby Hendricks Rudy Ivan Jimmy Lewis Ray Lewis Louis Price Maurice Cannon Damion Charles | |
Utmärkelser
Rock and Roll Hall of Fame (1988)[1] Grammy Hall of Fame Award (1997) Grammy Hall of Fame Award (1998) Grammy Hall of Fame Award (2000) Grammy Hall of Fame Award (2012) Grammy Hall of Fame Award (2013) | |
The Drifters, musikgrupp som bildades år 1953 i New York av R&B-sångaren Clyde McPhatter. Själv lämnade McPhatter gruppen 1955 för en solokarriär, och en rad sångare kom sedan att ersätta honom. De mest betydelsefulla var Ben E King åren 1959–60, Rudy Lewis 1961–63 och Johnny Moore 1964–66.
The Drifters spelade en doo wop-influerad R&B-musik. Efter att McPhatter lämnat gruppen blev dess musik mjukare, ofta med stråkarrangemang och mer anpassad för hitlistorna. Genombrottet kom 1959 med There Goes My Baby. Därefter följde en lång rad hits, varav kan nämnas Save the Last Dance for Me (1960), I Count the Tears (1961), On Broadway, Up on the Roof (båda 1963) och Under the Boardwalk (1964). Under andra hälften av 1960-talet tappade gruppen mark och 1972 lämnade de skivbolaget Atlantic som de varit knutna till sedan 1950-talet. The Drifters nådde ny framgång i Europa och särskilt Storbritannien under mitten av 1970-talet där de hade hitlåtar med bland annat Kissing in the Back Row of the Movies (1974) och There Goes My First Love (1975).
The Drifters valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1988.[2]
- ^ Rock and Roll Hall of Fame-ID: drifters.[källa från Wikidata]
- ^ ”Rock and Roll Hall of Fame – The Drifters”. Arkiverad från originalet den 17 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130517005244/https://rockhall.com/inductees/the-drifters/. Läst 17 maj 2015.