Trolovning

Trolovning var en rättsligt bindande överenskommelse om befästelse av en parrelation, som i äldre tider hade samma rättsliga status som bröllop. Trolovningen ingicks mellan brudgummen och brudens giftoman. Trolovningen följdes därpå av fästningen som en bekräftelse på trolovningen.^[1]

Från början var vigseln en välsignelseritual över brudparet sedan de efter sängledningen gått i säng med varandra. Det blev senare en välsignelseritual dagen efter det egentliga bröllopet och sängledningen. Under medeltiden var fästningen, fästningsölet och sängledningen de rättsligt gällande ceremonierna för ett äktenskap. I Sverige blev vigseln instiftad som en giftermålsrättslig del i lagen i och med 1571 års kyrkoordning.^[2]

Krafter inom kyrkan drev dock att få trolovningen ersatt med vigsel. I kyrkolagen 1686 hade trolovningen fortfarande samma rättsliga innebörd som den kyrkliga vigseln, och trolovningsbarn räknades fullt ut som äkta, även om prästerna under lång tid ålades att förmana folket att undvika långa trolovningar. Först genom 1734 års lag gjordes den kyrkliga vigseln obligatorisk. Då hade dock trolovningarna i sin äldre form redan blivit ovanliga. Brudkronorna, som infördes i de flesta svenska kyrkor i slutet av 1500- och början av 1600-talet blev ett viktigt redskap i kampen mot trolovningen, då endast jungfrubrudar fick bära kronan. Mattias Steuchius som 1697 visiterade Lunds stift i syfte att införa svensk kyrkopraxis konstaterade att tiden mellan trolovning och giftermål där i allmänhet bara var tre veckor, precis lagom tid för att lysningen skulle kunna ske. Genom att trolovningen endast blev ett förstadium till bröllopet, övergick den till att bli det vi idag kallar förlovning – termerna användes länge synonymt.^[3]

Numera förekommer inte trolovning i rättslig mening i Sverige. Begreppet avskaffades 1915.^[4] Alla bestämmelser om trolovning togs bort år 1973.^[1]