Back Convencions de nominació presidencials Catalan Amerikansk partikonvent Danish Nominierungsparteitag (Vereinigte Staaten) German United States presidential nominating convention English Convención nominadora del presidente de Estados Unidos Spanish کنوانسیونهای انتخاباتی رئیسجمهور ایالات متحده آمریکا Persian Luettelo Yhdysvaltain presidenttiehdokkaiden nimeämiskokouksista Finnish Congresso per la nomina alle elezioni presidenziali degli Stati Uniti d'America Italian United States presidential nominating convention SIMPLE 美国总统提名大会 Chinese
Ett konvent (presidential nominating convention eller national convention) inom amerikansk politik är ett möte som hålls vart fjärde år för att utse ett partis president- och vicepresidentkandidat och anta ett partiprogram.[1] På detta nationella konvent samlas delegater från alla USA:s 50 delstater, inklusive dess territorier, som röstar fram partiets kandidater.[2] Partiernas konvent administreras av Democratic National Committee respektive Republican National Committee.
Konventet markerar slutet på primärvalsperioden och början på det allmänna presidentvalet. Idag utses i praktiken presidentkandidaten redan under primärvalen, där man utser delegater som förbinder sig att rösta på en viss kandidat, men historiskt har saken avgjorts vid det nationella konventet. Mediebevakningen av händelsen har därför minskat de senaste åren. Den sista gången ett nationellt konvent var av betydelse för vem som nominerades var vid republikanernas konvent 1976.
Innan konventen infördes i USA så utsågs vicepresident- och presidentkandidaterna genom particaucus, valmöten där inflytelserika kongressledamöter bestämde vem som skulle nomineras.[3] Demokraternas första konvent hölls 1832, och republikanernas 1856. Mellan 1832 och 1936 hade demokraterna en regel om minst två tredjedelars majoritet för att bli nominerad vilket kunde leda till mycket utdragna omröstningar. 1924 krävdes det till exempel 103 röstningsomgångar innan man kunde utse en presidentkandidat.[4] Den gången blev det ingen av förhandsfavoriterna, Al Smith eller William McAdoo, utan kompromissen John W. Davis. Konventet 1924 var också det första man sände live på nationell radio över hela USA.[5] Vid konventet 1912 nominerades Woodrow Wilson först vid 46:e omröstningen. Långvariga omröstningar kunde leda till att man valde en dark horse, en från början otippad kandidat, som James Polk 1844. Hans namn introducerades först vid 8:e omröstningen då det var uppenbart att ingen skulle få två tredjedelars majoritet, och han vann den 9:e omgången och sedan även presidentvalet. Konventens höjdpunkt, den valda kandidatens nomineringstal eller "acceptance speech", har förekommit sedan Franklin D. Roosevelt nominerades 1932.
Sedan 1936 krävs bara en majoritet av delegaternas röster och då har det oftast bara behövts en omröstning, men det beror också på förändringar i själva nomineringsprocessen. Demokraternas konvent 1952, då Adlai Stevenson blev presidentkandidat, var sista gången som något av partierna hade mer än en omröstning. 1968 tog Demokraterna bort enhetslagen (unit rule) som lät en delstats alla röster gå till en kandidat.
Demokraternas konvent 1956 var sista gången man hade omröstning även om vem som skulle bli vicepresidentkandidat. Därefter har presidentkandidaten själv valt sin medkandidat som sedan accepterats av konventet.
1984 infördes så kallade superdelegater i Demokratiska partiets konvent. Vissa delegater vid republikanernas konvent utses på samma sätt, men termen "superdelegater" brukar inte användas om dem.
- ^ ”Political convention”. Britannica. https://www.britannica.com/topic/political-convention.
- ^ ”What Actually Happens at the U.S. Presidential Conventions?”. The Atlantic. 10 juli 2016. Arkiverad från originalet den 11 juli 2016. https://archive.today/20160711130756/http://www.theatlantic.com/politics/archive/2016/07/a-laymans-guide-to-the-republican-and-democratic-national-conventions/489560/. Läst 13 september 2020.
- ^ Se Congressional nominating caucus i engelska Wikipedia.
- ^ "The Ballot Brawl of 1924", Washington Post, 4 mars 2008.
- ^ Smith, Jean Edward, FDR (2007), Random House, ISBN 978-1-4000-6121-1, sidan 210.