Upplysningstidens filosofi

Upplysningstidens filosofi hämtade sin livskraft från naturvetenskapens framsteg. Den filosofiska rörelsen var en kulturhistorisk rörelse i upplysningens Europa.

Under upplysningstiden fick Newtons teorier också filosofiska konsekvenser. En tysk filosof, Immanuel Kant (1724–1804), blev den förste som vågade sig på en ny kombination. Den här gången ville han nå ny kunskap genom att kombinera de rationalistiska och de empiriska grundtankarna. Han avstod ifrån alla metafysiska spekulationer; hans filosofi handlade om att kritiskt granska det rena förnuftet.

Kants filosofi ställde sig i motsats till den traditionella metafysikens arbete och försöker istället utreda den mänskliga kunskapens arbetssätt, gränser, möjligheter och ursprung samt förutsättningar.^[1]