Videokamera

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2019-11) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Videokamera kallas en kamera som spelar in videofilm.

Kameran har ett objektiv som projicerar en bild på en sensor, som skapar en videosignal. Signalen kan förmedlas direkt som en TV-signal eller lagras i kameran på magnetband, skivminne (hårddisk), DVD-skiva eller minneskort. De flesta kameror tar även upp ljud, med inbyggda eller anslutna mikrofoner, som förmedlas eller sparas tillsammans med bilden. Kameran kan ha en bildskärm som direkt visar vad som spelas in, alternativt en optisk sökare.

Videosignalen från sensorn består av ett antal bilder i sekunden, som vardera består av horisontella linjer och bildpunkter (pixel). I äldre, analoga TV-system angavs alltid bildens höjd som antalet linjer, exempelvis 525 (NTSC) eller 625 (PAL). För digital video anges vanligen bildens bredd som antalet bildpunkter längs en horisontell linje: 320, 640, 720, 1280 och 1920 är några vanliga mått. Man kan också, som i digitala stillbildskameror, multiplicera bredden med antalet linjer och få bildens storlek i megapixel.

De äldsta TV-kamerorna (cirka 1920–1940) saknade lagringsmöjlighet och sensorn bestod av en enda ljuskänslig fotocell. Bilden projicerades på en roterande skiva försedd med hål i ett spiralformat mönster (Nipkowskiva). Kompakta videokameror som innehåller en bandspelare (cirka 1985–2005) brukar på engelska kallas camcorder (camera + recorder). Moderna digitala videokameror använder samma typ av arraysensorer (med en fotocell för varje bildpunkt) som digitala stillbildskameror, och skillnaden mellan de båda slagen håller på att försvinna. Digitala systemkameror, kompaktkameror och mobiltelefoner klarar att spela in video, direkt på ett minneskort. På konsumentmarknaden finns även sportkameror som monteras på hjälmar eller cykelstyren.

Kameror med bildstabilisering har funktioner som kompenserar för skakningar. Det är speciellt betydelsefullt vid högre zoomfaktor. Stabiliseringen kan göras optiskt eller digitalt. Vid optisk stabilisering används ett prisma. Vid digital stabilisering används de yttersta pixlarna i varje scanning som en buffert. Den optiska bildstabiliseringen ger högre kvalitet, men är dyrare än den digitala.