Vokalbalans |
---|
![]() Vokalljuden i svenskan. Vokalbalans innebär att olika stavelselängd i ordstammarna leder till olika ändelseljud.
|
Vokalbalans är ett fonologiskt fenomen som innebär att ändelsevokalen varierar i kvalitet beroende på ordstammens stavelselängd.
Till exempel behöll de fornsvenska ändelserna -i, -u och -a sin kvalitet om stamstavelsen var kort, som i guþi ’gud (dativ)’, gatu ’gata (oblik) och tala, men fick en mer central artikulation, -e, -o och -æ, om stamstavelsen var lång, d.v.s. innehöll en lång vokal, konsonant eller konsonantkluster, som i siungæ ’sjunga’, hūse ’hus (dativ)’, tungo ’tunga (oblik)’. Detta beror på att ändelsen i kortstaviga ord uttalades med ett visst bitryck, så kallad jämviktsaccent, vilket inte fanns i långstaviga ord och ledde till en försvagning eller centralisering av ändelsevokalen.[1]
Om vokalförändringen sker i både öppna och slutna stavelser, d.v.s. ändelsen består av enbart en vokal, eller av både en vokal och en konsonant, kallas vokalbalansen för fullständig vokalbalans. Om den bara sker i öppna stavelser kallas den ofullständig vokalbalans.[1]
Vokalbalansen finns som rest i modernt svenskt skriftspråk i ord som furuskog, ladugård och gatukök med bindevokalen -u-, kontra ord som kyrkogård, tungomål och läroverk med bindevokalen -o-, som reflekterar stamstavelsens tidigare kortstavighet i orden furu, lada och gata, respektive långstavighet i orden kyrka, tunga och lära.[2][3]