Yes (musikgrupp)

För andra betydelser, se Yes.

Yes
Howe, Wakeman, Kaye, Rabin, White, Squire, Anderson och Bruford. Dessa medlemmar blev 2017 invalda i Rock and Roll Hall of Fame.
Bakgrund	London, England, Storbritannien
Genrer	Progressiv rock, poprock, AOR, progressiv pop
År som aktiva	1968–1980, 1983–idag (Uppehåll 2004–2008)
Skivbolag	Atlantic • Atco • Arista • JVC • Sanctuary • Eagle • Frontiers
Relaterade artister	Asia • The Buggles • The Syn • Anderson Bruford Wakeman Howe • Cinema • XYZ • Moraz/Bruford • Conspiracy • Circa • Yoso • Glass Hammer
Webbplats	yesworld.com
Medlemmar
Steve Howe Geoff Downes Billy Sherwood Jon Davison
Tidigare medlemmar
Chris Squire Jon Anderson Bill Bruford Tony Kaye Peter Banks Rick Wakeman Alan White Patrick Moraz Trevor Horn Trevor Rabin Igor Khoroshev Benoit David Oliver Wakeman
Utmärkelser Rock and Roll Hall of Fame (2017)[1]

Yes är en brittisk progressiv rockgrupp som bildades 1968 i London av basisten Chris Squire och sångaren Jon Anderson. Yes nådde framgångar under 1970-talet med progressiv konstrock. Gruppen känns igen genom sin användning av mystiska och kosmiska texter, liveframträdande och långa kompositioner, ofta med komplexa instrumental- och sångarrangemang. Bandets senaste uppsättning består av sångaren Jon Davison, gitarristen Steve Howe, basisten Billy Sherwood, keyboardisten Geoff Downes.

Squire och gitarristen Peter Banks hade spelat tillsammans i The Syn och därefter i Mabel Greer's Toyshop. Anderson, och senare också trummisen Bill Bruford, anslöt till en uppsättning av Mabel Greer's Toyshop, som sedan utvecklades till Yes. Gruppen gjordes sedan komplett då keyboardisten Tony Kaye anslöt. På 1970-talet gav Yes ut album som i allmänhet betraktas som dess kreativa topp: The Yes Album, Fragile (båda 1971), Close to the Edge (1972), Tales from Topographic Oceans (1973), Relayer (1974) och Going for the One (1977). Under större delen av denna period bestod gruppen av Anderson, Squire, Howe (som ersatte Banks 1970), Rick Wakeman på keyboard och Bruford, eller senare Alan White, på trummor. Kaye och Patrick Moraz spelade keyboard på varsitt av dessa album.

Efter det relativa misslyckandet med Tormato (1978), samtidigt som punkrocken slog igenom, lämnade Anderson och Wakeman Yes 1980; Squire, Howe och White spelade samma år in Drama med Downes och den nya sångaren Trevor Horn, båda var också medlemmar i The Buggles. Yes upplöstes 1981, Howe och Downes bildade året därpå Asia.

Yes återförenades 1983 med Anderson, Squire, White, en återkommande Kaye, samt sångaren och gitarristen Trevor Rabin, och antog en mer pop-rock orienterat sound. Detta blev snabbt den kommersiellt mest framgångsrika uppsättningen av Yes med 90125 (1983), som gav gruppen dess första singeletta i USA med "Owner of a Lonely Heart", och Big Generator (1987). Turnén till albumet Union (1991), som förde samman medlemmar från Yes och Anderson Bruford Wakeman Howe, var en kommersiell framgång som innehöll en åtta man stor uppsättning (i stället för en kvintett). Senare album och singlar har sålt mindre bra. 2008 ersattes Anderson av Benoit David och keyboardisten Wakeman av dennes son, Oliver Wakeman. Senare byttes också denne ut, mot Downes, som återvände till bandet.

Yes är ett av de mest framgångsrika och inflytelserika progressiva rockbanden. Tio av bandets 21 studioalbum har nått topp tio i antingen Storbritannien eller USA, och två av dessa nådde nummer ett i Storbritannien. De har sålt 13,5 miljoner certifierade exemplar i USA.^[2] 1985 vann gruppen en Grammy Award för Best Rock Instrumental Performance med låten "Cinema", och blev Grammynominerade vid fem tillfällen mellan 1985 och 1992.^[3] De blev rankade som nummer 94 på VH1:s lista över de bästa artisterna inom hard rock. I april 2017 valdes gruppen in i Rock and Roll Hall of Fame and Museum.^[4]